Vakten Pirjo i Kio, den första Xpan-staden, har hittat en biod, en sorts löstagbar tillsats till hjärnan, i transportdrönaren som Ida, Nisse, Freddy, Joel och Angus kom med. Hon misstänker att den tillhör Angus och att den kan innehålla viktig information, till exempel om sprängningen av infran. För att ta reda på det ber hon Ida om hjälp.
Pirjo plockade upp biodläsaren och vände på den så att de små lysande tecknen projicerades i hennes ansikte istället. De klättrade i hennes rynkade ögonbryn, åkte kana över näsan och ner över kinderna. Men vad betydde de?
– Jag är ledsen, Pirjo, men det här säger mig ingenting, sa Ida. Det skulle kunna vara ett programspråk eller … Är du säker på att det är en biod?
– Nej, säker är jag inte. Men det ser ut som en sån, vi har sett en föreläsning om dem på virtu. De här tecknen som strömmar ut stämmer, man kan stoppa strömmen och studera dem närmare. Men då var det klartext som kom ut.
– Vad var det då?
– Inget viktigt, sa Pirjo. Nåt av deras evinnerliga Konfutse-citat. Var sak på sin plats, sitt vackert och lyd husse. Det är fullt med sånt i deras så kallade information. Ska du ha te?
Te ville hon inte ha, men gärna lite hett vatten till snabbkaffe. Pirjo stängde av biodläsaren och öppnade dörren som ledde ut i köket. Hon stod kvar och höll upp dörren tills Ida kom på att det var meningen att hon skulle följa efter. Bioden låg kvar på bordet och såg bortglömd ut, och Ida stoppade den i fickan.
Hon fick sin mugg och blandade till sitt kaffe, det var inte mycket kvar i burken nu. Hon borde hem och proviantera om hon skulle fortsätta att hänga i framtiden. Och just nu kunde hon tänka sig det. Hon ville gå in på biblioteket, där alla de nya böckerna var handskrivna, och de gamla tryckta skrevs av undan för undan så att de alltid skulle finnas även om de vittrade bort.
Det lät märkligt medeltida och samtidigt alldeles självklart. Allting kunde göras högteknologiskt, i nästan vilken Xpan-stad som helst kunde man få ett glas vatten upphälld av en självgående tillbringare och man kunde få näringsbehov och vätskebalansstatus uppläst med mild röst inne i huvudet, och man kunde ditt och man kunde datt. Allt skulle vara så milt och behagligt men alla var rädda och alla som kunde komma undan ibland rymde ur sitt eget paradis.
I Kio funkade det på ett annat sätt. De hade hållit utgångarna öppna och låtit folk komma och gå som de ville. Och när det visade sig att de flesta ville leva jorden hade de lagt ner hela satellitprogrammet och bara behållit en minimal kontakt med resten av Xpan-systemet. De hade utvecklat andra saker än rymdteknologi, som kultur och demokrati, hade Max sagt. Visserligen hade han aldrig heller varit där förr, men han hade hört av någon som hade hört …
Pirjo syntes inte till, inte i det lilla köket och inte i rummet där de hade suttit och undersökt bioden. Men hennes röst hördes utifrån, och nu kom hon in igen, andfådd och röd om kinderna.
– Men vad bra att du är kvar! sa hon. Jag behövde gå ut och ta hand om en sak.
– Ingen fara, sa Ida. Du glömde den här på bordet där inne.
Hon tog upp bioden ur fickan och gav den till Pirjo, och Pirjo såg undrande på henne.
– Tack ska du ha, men jag glömde den inte. Jag tänkte så här. Jag ska ut och patrullera vid plattformen, men om du tror att du kan få ut någon information ur den där saken kan du gärna sitta kvar en stund.
– Okej, gärna, sa Ida.
Hon ville gärna försöka igen. Det var inte troligt att hon skulle hitta något begripligt, om inte Angus hade krypterat sina kognitiva kretsar med rövarspråket. Men det kändes inte som om hon hade gett det en chans. Efter ett par timmar hade hon fortfarande inte hittat något som gick att förstå. Jota och rutersymbolen förekom ofta tillsammans, men det var inte mycket att ha.
Hon gick på toa, tog ett glas vatten, stretchade lite och satte sig och fortsatte igen. Det var ju inte troligt att Angus hade en liten vers i bioden. Antagligen var det inte en text överhuvudtaget. Bilder, ljud, minnen, kanske dofter, eller bara information om elektriska impulser till olika synapser. Tänk om biodläsaren bara klarade text?
Sen hade hon en annan idé också, som egentligen var intressantare. Men då behövde hon komma in till Angus på sjukstugan. Det borde gå, med både Nisse och Freddy där inne. Hon lade bioden och läsaren i jackfickan och lämnade vaktstugan. Pirjo hade inte sagt … eller hade hon det? Hon tog en kopp te och en macka på ett kafé och gick sen mot Ögat. Det var qi gong i Fontänparken, ledd av ännu en len röst i marken. Hon kände igen det de gjorde, tranan, långsamt och mer eller mindre graciöst.
Så fick hon syn på Joel. Han var barfota och hade hängt sin rock i en trädgren, och det syntes att det inte var hans första trana. Vad bra, han var alltså inte inne på sjukstugan och vaktade Angus. Då skulle hon kunna ta sig in och testa sin idé utan att han fick veta något.
