Vad är det för fel på en kille som ger sig på en liten tjej i skogen och binder henne vid ett träd i halsen? Så hårt att hon inte får syre. Hennes hjärna tar skada, Luna kan inte längre berätta om vad som hände och inte styra sina rörelser. Hon kommer att behöva assistans och tillsyn dygnet runt så länge hon lever. Vad är det för unge som gör något sådant?

Den rättspsykiatriska undersökningen visar att den 15-åriga gärningsmannen har svåra psykiska störningar och att han hade det också den där dagen i juli när han våldtog och nästan dödade nioåriga Luna. Han hade blivit anmäld för sexuella trakasserier och överfall förut. Det hade varit tal om en psykiatrisk utredning, men föräldrarna sa nej.

Det är lätt att se att någon borde ha ingripit, men vem, när och hur? Många debattörer blir upprörda när diskussionen börjar handla om pojken. Varför ska man vara så mån om gärningsmannen? undrar de. Det är väl brottsoffret man ska bry sig om.

Svaret är att gärningsmannen inte var en gärningsman från början. Han var en pojke som gjorde sin omgivning orolig för vad han skulle kunna ta sig till. Han behövde hjälp att inte ställa till det för både andra och sig själv. Vård och kanske mer än så. Innan han gjorde något fruktansvärt.

Hanif Bali tar sig an frågan på sitt eget konfrontativa sätt på Expressens ledarsida på juldagen. I fokus står pojkens föräldrar, som inte ville att han skulle utredas. Mönstret är inte nytt, skriver Bali, ”det finns ofta en stor motvilja bland invandrarföräldrar att ge samtycke till psykosociala utredningar”.

Jag har hört det en gång förut – i samband med ett barn jag var assistent åt för länge sedan. Barnet gick på lågstadiet, men oron som fanns var ungefär densamma som för pojken som överföll Luna. De föräldrarna ville inte heller ha någon utredning. De ville inte ha någon stämpel på sitt barn.

Det förvånade mig då att skolans rektor sa att det var typiskt invandrarföräldrar, för just då resonerade många föräldrar så. Inte specifikt invandrade föräldrar, utan alla möjliga. Mammor och pappor till barn som kanske hade till exempel adhd. Adhd-utredningar hade börjat bli vanliga, men många såg diagnosen som en stämpel och tvekade därför. 

Men 15-åringen som överföll Luna hade inte adhd. Eller det kanske han hade, men adhd är inte en ”allvarlig psykisk störning” och får inte människor att göra den sortens saker. Ett barn som alltid glömmer sina skolböcker och inte kan sitta stilla på lektionen kanske har adhd. Men svaren på varför en person överfaller och våldtar någon får man söka på annat håll.

Ändå koncentrerar sig Hanif Bali just på adhd-utredningar i sin ledare. Att barn med utlandsfödda föräldrar mer sällan får adhd-diagnos eller behandlas för adhd än barn med föräldrar födda i Sverige. Han talar om skamkulturer där man skäms över funktionsnedsättningar i familjen och försöker gömma undan dem. Jag tänker på Vipeholmsanstalten och Den enfaldige mördaren.

Om han vill att fler barn i utsatta områden ska genomgå en psykiatrisk eller neuropsykiatrisk utredning skulle han kunna skriva om behovet av information, kanske på fler språk. Han hade kunnat efterlysa bättre skolgång för barn med npf – och för alla barn. Framför allt hade han kunnat låta bli att koppla ihop adhd-utredningar med de bestialiska brotten mot nioåriga Luna och svepande kalla barn för monster.

”Invandrarföräldrars aversion mot att utreda sina barn för diagnoser är livsfarlig. De släpper ut sitt monster till son på gatorna för att slippa risken att inte kunna gifta bort sin dotter till en släkting” lyder Balis presentation av ledaren på Twitter. En twittrare kommenterar att han, om han hade haft söner med diagnos, hade varit rosenrasande över att en ledande moderatpolitiker kallat dem monster. ”Vilket horribelt förakt” skriver han.

Det kan vara så att Hanif Bali verkligen är mån om alla barns psykiska hälsa, men han bryr sig inte alls om att göra det tydligt. Istället vill han än en gång saluföra sig själv och Moderaterna genom att avhumanisera, håna och peka ut.

Varför han vill placera problemet hos ”invandrarföräldrar”, i själva verket vissa grupper av muslimska sådana, behöver man inte undra över. Han har ju specialiserat sig på att skapa och fördjupa motsättningar mellan människor med ursprung i främst muslimska länder och alla andra. Det är hans sätt att sälja moderat politik. Ve det samhälle som sätter sådana personer vid makten.