Att många sverigedemokrater har en verklighetsuppfattning som de anser får för lite plats i det offentliga samtalet är inget nytt. Många sverigedemokrater tycks ha en vana att kritisera och håna journalister som inte ”tillämpar konsekvensneutralitet” i sitt arbete, och som därmed kan anses vara ”nationens fiender”.

Just nu står inskränkningar av statlig finansiering av civilsamhället på deras agenda i jakten på det sverigedemokratiskt strömlinjeformade samhället i form av en attack på människorättsorganisationen Civil rights defenders.

Vilket är denna förenings brott? Jo, de har gjort en granskning av Tidöavtalet och kommit fram till att “det innehåller en rad åtgärder som tydligt strider mot de normer för mänskliga rättigheter som Sverige är bundet av”.

Den slutsatsen landade inte så väl hos ett flertal SD-toppar, som i och med detta tycker att de skattemedel som föreningen får ska strypas. Det har i sin tur genererat kritik för att SD endast vill omge sig av ja-sägare, men på det svarar SD:s Martin Kinnunen följande: ”Nä. Men fler organisationer borde finansiera sig själva. Skulle stärka oberoendet och svenskarnas välstånd.” Till saken hör att han i samma fråga tidigare twittrat att ”Denna biståndsorganisation tar emot över 80 miljoner kr i bidrag från staten vilket är en kraftig majoritet av de totala intäkterna. Nu lägger man pengar på marknadsföra inlägg med opinionsbildning mot Tidöavtalet”. 

Som om det skulle diskvalificera dem som förening med statligt bidrag att de kritiserar makthavare? Det luktar väldigt mycket kapat armlängds avstånd och inskränkningar av föreningsfriheten.

Fler organisationer ska alltså enligt Kinnunen finansiera sig själva. Det är väl ett påstående som går att stödja, för den som driver en politik där hela civilsamhället ska vara självfinansierat i större utsträckning. Men istället för att driva den frågan i mer generella termer väljer SD i princip alltid att lyfta den just när det är deras verklighetsuppfattning som kritiseras. Fler perspektiv ska alltid bjudas in när det perspektiv som saknas är Sverigedemokraternas. I övrigt verkar det inte spela så stor roll. Handlar det till exempel om hbtq-perspektiv, flyktingperspektiv eller en kriminells perspektiv är det uppenbarligen helt oviktigt att bjuda in andra sätt att se på frågan.

Genom att fortsätta propsa på att det som saknas är en alternativ verklighetsbeskrivning, bortom allt vad  demokratiska fri- och rättigheter heter, vill SD ändra spelplanen för offentliga och politiska samtal i grunden. För vad händer när partipolitiken tränger sig in i våra demokratiska fri- och rättigheter i syfte att strömlinjeforma dem utifrån det egna perspektivet istället för att prata om hur vi skapar en grogrund för en mångfald av perspektiv – vilket är centralt i en demokrati?  

Det är som sagt inget nytt att SD vill sälja en berättelse om sin egen verklighetsuppfattning. Skillnaden nu är att de har mer makt än de någonsin haft. De har inflytande över regeringen och är näst största parti i riksdagen.

Sannolikheten att vi har Jimmie Åkesson som statsminister om fyra år är obehagligt stor. Det betyder att vi måste göra allt vi kan för att utnyttja våra demokratiska fri- och rättigheter så mycket vi kan medan de fortfarande ser ut som de gör i dag. Fler granskningar, högre röster, fler röster, mer ickevåldsamt motstånd! Än finns hopp om att sprida berättelsen om ett Sverige som är både välkomnande, välfungerande och mångfaldsfyllt.