– Vi har sett en snabb glidning, både bland politiker och i media, från synen på kärnvapen som oacceptabla och farliga, till en förlegad och falsk tro på att kärnvapen kan skapa säkerhet, säger Lina Hjärtström, ansvarig för politiskt påverkansarbete hos Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet, IKFF, en feministisk fredsorganisation. 
 
Hon ser med oro på den förskjutning av diskussionen kring kärnvapen som skett. Från att kärnvapen är ett massförstörelsevapen med oacceptabla humanitära konsekvenser till att normalisera kärnvapen och få det att handla om kärnvapen eller ej på svenskt territorium.

– Det är en anmärkningsvärd andel män som får tycka till i frågan utan att uppvisa någon särskild expertis, vilket speglar en stereotyp föreställning om säkerhetspolitik som något förbehållet just män, säger Hjärtström.

Nedrustning i fokus

Samtidigt har frågan om kärnvapennedrustning framför allt drivits av kvinnor inom civilsamhället i Sverige. IKFF är starkt kritiska till att de organisationer som faktiskt arbetar med frågan i Sverige inte tillfrågas eller får utrymme i media, och menar att det gör att felaktiga föreställningar får fäste.

– Kunskapen om kärnvapen, kärnvapeninnehav och de internationella avtal som reglerar dem är generellt låg. Sveriges försvarsmakt har ingen erfarenhet av kärnvapen och Natomedlemskapet är en politisk fråga, det går att ifrågasätta varför Bydén ens uttalar sig i frågan, säger Lina Hjärtström.

Sedan det svenska kärnvapenprogrammet, som fanns i Sverige mellan åren 1945 och 1972, lades ner har det inte skett kärnvapenforskning i Sverige.

Så kallad säkerhet

– Uttalanden om att vilja tillåta kärnvapen på svenskt territorium ska fungera som del av avskräckningspolitiken. Den här typen av uttalanden, som uppvisar en vilja att kunna använda kärnvapen, är en uppvisning i militariserad maskulinitet, ett sätt att hävda dominans genom aggressivitet och hot om våld. Man försöker framstå som rationell genom att föra en abstrakt diskussion, som ignorerar den mänskliga kostnaden av kärnvapen.

En annan fråga som IKFF lyfter är var i Sverige kärnvapen i så fall skulle placeras eller fraktas. Redan nu sker mycket militär övningsverksamhet i nordligaste Sverige och i skärgårdsmiljöer, båda känsliga naturområden.

– Har personerna som bor och lever där kärnvapen kan placeras blivit tillfrågade, och vill de göra sina hemtrakter till en militär måltavla och riskera strålningsolyckor?

Att det nu talas om kärnvapen som den yttersta garanten för säkerhet bygger på en falsk uppfattning om vad som skapar säkerhet. Det riskerar att göra Sverige, alltså Sveriges befolkning, till en måltavla och ökar spänningarna i ett läge där avspänning är avgörande, menar Hjärtström.

Missvisande begrepp

Det som kallas små eller taktiska kärnvapen är kärnvapen i samma storleksordning som de som användes i Hiroshima och Nagasaki under andra världskriget. Det som kallas strategiska kärnvapen är betydligt större kärnvapen som ofta kan skjutas iväg över långa avstånd och som kan utplåna en befolkning.

– I dag talas det om ett eventuellt användande av taktiska kärnvapen på slagfältet. Men det är ju helt missvisande. Krig utspelas inte på några avlägsna slagfält. Krig utspelas i städer och på orter där människor lever och bor.

– Om Ryssland skulle välja att använda kärnvapen mot Ukraina är det inte en fråga om ett slut på kriget i Ukraina utan om ett slut på livet för människor i Ukraina.

Ökat säkerhetshot?

Är det ett ökat säkerhetshot mot Sverige nu än tidigare?

– Många undrar såklart det, men frågan är om det är det som spelar roll. Frågan vi borde ställa är istället, vilka metoder fungerar för att minska risken för en attack mot Sverige, eller något annat land?

– Det handlar om att bygga bättre relationer med länder i omvärlden och förebygga konflikter för att minska risken för våld. Förebyggande arbete är något helt annat än avskräckning. Det bygger bland annat på nedrustning och diplomati.

Den väg Sverige nu väljer, att inte stänga dörren för att ta emot kärnvapen, bidrar bara till ökade spänningar, enligt IKFF.

Inga krav från Nato

Det är inget krav för Natoländer att tillåta kärnvapen på sina territorier, eller att delta i kärnvapenövningar med Nato. Förutom de tre stater som har egna kärnvapen, USA, Storbritannien och Frankrike, är det fem Natostater som har amerikanska kärnvapen stationerade: Belgien, Italien, Nederländerna, Turkiet och Tyskland. Majoriteten av Natomedlemmarna har alltså inte kärnvapen, och flera stater har egna förbud, som Norge, Danmark och Spanien, liksom Finland som lämnade in en ansökan om Natomedlemskap samtidigt som Sverige.

– De fem länder som har amerikanska kärnvapen utplacerade har haft det under lång tid. Det är problematiskt att de hyser kärnvapen, men det hade inneburit en helt ny nivå om USA placerade ut kärnvapen i nya stater. Det hade stått i tydlig konflikt med Icke-spridningsfördraget för kärnvapen (Non-Proliferation Treaty, NPT) som alla Natostater är parter till. Det hade också öppnat dörren för att Ryssland skulle göra likadant.

Sverige står utanför

Sverige har ratificerat Icke-spridningsavtalet, men hittills valt att stå utanför FN:s kärnvapenkonvention (Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, TPNW) som helt förbjuder kärnvapen. Lina Hjärtström menar att det bästa Sverige kunde göra nu är att skriva under kärnvapenförbudet TPNW.

– Att gå med i FN:s kärnvapenkonvention hade skickat en tydlig signal till resten av världen om att Sverige vill bidra till fred och avspänning. Genom att ingå ett internationellt avtal förbinder vi oss att aldrig ta emot kärnvapen. Sverige blir en tydlig och förutsägbar aktör och det minskar risken att Sverige dras in i väpnade konflikter eller utsätts för attacker. Dessutom stärker det folkrätten och multilateralismen, alltså fredlig konfliktlösning istället för vapenmakt som metod.

Artikeln är tidigare publicerad i Fempers nyheter.

Läs mer: 

Remissvar: Svenskt Natobeslut ”inte legitimt”

Aktivister: Även ”taktiska” kärnvapen får ödesdigra följder

De kräver lag mot kärnvapen – ”Inte svårare än så”