Det finns knappt en kvadratmeter på vår jord där människan inte lämnat spår. När jag hörde om plastskräp nere i Marianergraven, världens djupaste plats, var det som om en gräns passerades. Skräp där också? Kan vi inte lämna naturen i fred någonstans i alla fall?

Lika mycket som jag kan bli nedslagen av människans kolonisering av planeten kan jag känna tillförsikt av att naturen faktiskt kan återhämta sig. I den sällsamma boken Islands of abandonment reser den skotska författaren Cal Flyn till platser i världen som övergetts av människan. Gamla industriområden, gränsen mellan Nord- och Sydkorea, den delade och öde staden Famagusta på Cypern och Tjernobyl, som några exempel. Gemensamt för alla är att när människan har lämnat har naturen tagit över.

Reaktorhaveriet i Tjernobyl 1986 var förstås en naturkatastrof av episka mått, men vem hade väntat sig att det för människor avhysta området (stort som Blekinge) skulle bli en fristad för vargar, vildhästar, älgar, brunbjörnar, fåglar och hundratals växter? Det är i alla fall fallet. Bara tio år efter kärnkraftskatastrofen hade bestånden av vilda djur minst fördubblats i området. Antalet vargar har sjufaldigats och för första gången på ett sekel har brunbjörnar skymtats inte långt från staden Prypjat i det ödelagda området.

Även längs den 25 mil långa och fyra kilometer breda gränszonen mellan Nord- och sydkorea har naturen tagit över. I det som är ett landskap av skog och våtmarker lever över tusen arter, bland annat asiatisk svartbjörn, olika kattdjur och många andra sällsynta arter. Naturen tog också över längs den ”inre tyska gränsen”, mellan Öst- och Västtyskland. I dag är den tidigare hårt bevakade gränsen fortfarande en viktig korridor för det vilda livet i Östeuropa och till vissa delar konverterad till naturreservat.

Kanske kan man tror att det är frånvaron mänskliga bosättningar som främst får naturen att träda fram, men avveckling av jordbruk är det som erbjuder naturen störst möjligheter till återväxt. Det är mest framträdande i det forna östblocket. Sedan östblockets fall har stora jordbruksarealer ersatts av skog, totalt tio miljoner hektar skog har brett ut sig i Sovjetunionen och andra öststater. En uppskattning gör gällande att återväxten av skog i det forna östblocket har medfört att drygt sju miljarder ton koldioxid har bundits mellan 1992 och 2011. Östblockets kollaps har därmed lite oväntat blivit en av historiens största kolsänkor.

Samtidigt som vi med all rätt oroas över att tropisk skog skövlas kan vi finna tröst i att på det norra halvklotet sker en stark utveckling av skog, även om gammal naturskog fortfarande skövlas. Det gäller inte bara tidigare Sovjetunionen, utan även andra delar av Europa, Nordamerika och Kina. Även här är det jordbruksmark som får växa igen till skog. I EU förväntas jordbruksarealer stort som Italien försvinna fram till 2030. Vi har vant oss med att förfäras över en sådan utveckling, men om åkermarken – som är en monokultur – ersätts med växande skog behöver det inte vara fel. I Spanien har ytan med skog trefaldigats under 1900-talet. Idag kan du träffa på både varg, lodjur och björn i norra Spanien, det gjorde du inte tidigare.

Avindustrialisering, döende landsbygd och jordbruk i träda fyller oss oftast med vemod och sorg, men för naturen kan det vara bra att människan försvinner därifrån. Skog och grönska får breda ut sig. Djuren får en plats att leva på igen.

Att låta naturen ta över brukar gå under namnet rewilding och är en växande rörelse inte minst i Storbritannien. Återförvildning – som vi kan kalla det på svenska – torde vara det snabbaste och billigaste sättet att både binda koldioxid och stärka den biologiska mångfalden.

Jag tittar på grässtrået som bryter sig igenom asfalten. Jag kan inte förklara hur det kan ske, men det är en bild nog så tydlig på att om vi bara ger naturen chansen så kommer den att ta den. Träd kommer att växa till skog. I skogen kommer björnar, rävar, harar, ekorrar, älgar, hökar och örnar att finna sitt hem. Att kol binds och den biologiska mångfalden stärks är en bonus.

Låt naturen ta över. Det enda vi behöver göra är att hålla oss därifrån. Det ger hopp i en tid av krig och klimatkris.