Kommer ni ihåg sommaren 2018? Värmen hade tagit ett strypgrepp om Europa och Sverige. Skogarna brann över hela landet, skördarna gick dåligt, juli månad kom i Sverige att gå till historien som den varmaste på 250 år och i Tyskland var det så varmt i sjöarna att forskare varnade för en massutrotning av fisk.

Trots allt detta var det relativt tyst om klimatfrågan i valrörelsen. Det politiska samtalet dominerades istället i hög grad av diskussioner om invandring, gängbrottslighet och ekonomi. Några veckor före valdagen satte sig en ung tjej utanför riksdagshuset för att protestera mot att politikerna gjorde så lite för att rädda klimatet. Detta gav ringar på vattnet och skapade en massrörelse, vilket i sin tur ledde till att klimatfrågan åtminstone kom att diskuteras mer – men ett och ett halvt år senare utbröt en pandemi och klimatfrågan hamnade återigen i skymundan.

Nu är det 2022 och situationen är i många delar densamma som den var 2018. Återigen har Europa drabbats av en värmebölja, i Sverige har vi i år än så länge varit relativt förskonade med bara några få riktigt varma dagar, men i övriga Europa dör människor som flugor alltmedan stora skogsarealer brinner ner och floderna torkar ut. Återigen är det val i Sverige, och återigen är det märkligt tyst om klimatet. Man kan skylla på sommarstiltje och att valrörelsen inte riktigt har kickat igång ännu, men även under Almedalsveckan var det få partier som ville prata klimatfrågor.

När partiledarna tvingas ge svar på hur de ska tackla klimatproblemen, som i DN:s intervjuserie med samtliga partiledare, råder nästan konsensus kring att det är med hjälp av industrisatsningar och ”grön teknik” som allt kommer att lösas. Ulf Kristersson (M) säger till exempel uttryckligen att han inte tycker att människor ska ställa om sina liv. i stället vill han satsa på koldioxidinfångning – en teknik som fortfarande är på experimentstadiet och som knappast kommer påverka utsläppen mer än på marginalen.

Socialdemokraternas Annika Strandhäll är å sin sida “väldigt stolt över vad regeringen har åstadkommit i miljöpolitiken”. Man kan undra vad hon är mest stolt över – är det satsningarna på nya gruvor, att man har sänkt skatten på bensin och diesel, den katastrofala skogsbrukspolitiken, att man gav Cementa tillstånd till att fortsätta bryta kalk eller att man har skurit ner på klimatbiståndet?

Miljöpartiets Per Bolund erkänner åtminstone att det kommer krävas beteendeförändringar om vi ska klara av att möta klimatförändringarna. Men han är också en varm anhängare av biobränsle – trots att forskning visar att det är mycket bättre att låta skogen stå än att göra biobränsle av den.

Världen brinner, bokstavligt talat, men vad gör det när man kan smörja medelklassväljarna med ytterligare en kompensation för höjda el- och drivmedelspriser? Alla pratar om klimatet som en ödesfråga, men ingen är ens i närheten av att komma med tillräckliga radikala förslag för att åstadkomma det som krävs.

Om fyra år är det återigen val. Jag hoppas att jag inte behöver skriva den här texten igen då. Det är hög tid att inte bara prata utan också börja behandla klimatet som den ödesfråga som det verkligen är.