Förra veckan skrev jag en text åt Arbetet om skönhetsingrepp och ideal, med anledning av den nya SVT-serien Under kniven. Det kastade mig ner i en malström av tankar jag inte riktigt lyckats bearbeta än.

Till skillnad från det flertal som influerats av att titta på sitt ansikte i Zoom-samtal och lagt sparpengarna på att fixa sitt utseende under pandemin, har jag nämligen gått åt andra hållet. Att knappt röra mig bland folk i köttvärlden har gjort mig närmast omedveten om att jag ens har en kropp att förhålla mig till. All tid tillägnad internetkontakter ger mig känslan av att det är allt jag är; ett medvetande, svävande i intet.

På väg ner till affären, med andan i halsen för att köpa mjölk till morgonkaffet, ser jag en skymt av mig själv i hisspegeln och pausar. Verkligen ser mig själv, för första gången på flera dagar. Borde jag borsta håret, knäppa byxorna eller plocka ögonbrynen? Äh. Kanske senare.

Jag tog aldrig riktigt del av diskussionen som i höstas fördes på allehanda kultursidor av kvinnor som försökte hantera sitt åldrande. Det väckte varken någon ilska, rädsla eller andra känslor trots att jag tyckte att det borde, och nu förstår jag varför. Vad ska en flytande hjärna med utseendenojor till? Vi har ungefär samma skrynklor allihopa.

Det var nog därför jag blev så tagen på sängen av alla de där tankarna om utseende förra veckan. För en gångs skull kändes det som att jag hade viss distans till den annars ständigt närvarande frågan om kvinnoideal, pressen vi känner att leva upp till dem, analyserna och de feministiska förklaringsmodellerna.

Nästan som att vara fri, om än under pissiga omständigheter.

Hur som helst landade pusselbitarna till slut, på vad jag tror är ungefär samma ställen. Med sig tog de några nya insikter om att pandemin inte är den enda tidsperiod som förändrat vår syn på oss själva.

När skådespelerskan Betty White gick bort precis i årsskiftet började folk titta på serien Golden girls, igen. Det fick dem att notera något som även för mig var en smula skakande: Att tanterna i serien ska vara samma ålder som de världsvana kvinnorna Carrie & co i den senaste upplagan av Sex and the city.

Samtidigt drabbades jag bilder av Alicia Silverstone som Batgirl och Kate Winslet från Titanic, och berättelser om hur båda hänsynslöst tjockhånades till och med i etablerade medier när filmerna släpptes.

Det har jag inga egna minnen av, troligen för att det var helt normalt och för att även mitt prepubertala jag var lite av en svävande hjärna.  Däremot minns jag hur mina nioåriga, pinnsmala klasskompisar pratade om att de behövde banta.

Ibland missar vi hur världen förändras. Det smyger sig på oss som gråa hår och rynkor, och plötsligt står vi där på någon kultursida och skriker ut vår chock över att inget är som vi tagit för givet.

Jag tittar på bilderna från Titanic igen. På Kate Weighs-A-Lot, som regissören James Cameron kallade henne under inspelningen. Tänker på vännen jag hade som såg ungefär likadan ut tills hon svälte bort sig själv helt och hållet.

Någon riktig frihet får vi kanske aldrig, men plötsligt känns inte paniken över unga tjejers läppfillers lika berättigad.