I Sargassohavets djup reproducerar sig blankålar och föder otaliga pillövsliknande larver, som med hjälp av havsströmmarna driver till Europas och Nordafrikas kuster, alltmedan den utvecklar sig till glasålar. En slingrandes liten krabat på upp till sju centimeter. Under tillväxtåren längs våra kuster eller sötvattendrag förvandlar den sig på nytt, nu till gulål. Klarar den livets strapatser, kan den så småningom vandra tillbaka till Sargassohavets djup för att reproducera sig – den här gången som blankål. En mytomspunnen livscykel som genom åren försörjt många forskare som försökt kartlägga den i detalj – utan att helt lyckas.

Men klart är att ålen har det kärvt. Antalet glasålar som når våra vatten har minskat drastiskt. Till Nordsjöns kuster når cirka en procent jämfört med 1960-talets nivå. Samtidigt har vissa vattendrag ändå kunnat ha ett lokalt överskott av glasål, på grund av närheten till Sargassohavet i kombination med att de hindras i sin vandring uppströms, då vattendragen är reglerade. Så som floden Severn på Englands västkust. Glasål från floden har istället kommit att spela en nyckelroll i Sveriges försök att locka tillbaka arten till våra vattendrag, då de hovats upp för att sättas på ett flyg till våra farvatten. De som överlevt att både bli uppfiskade och ivägflugna har fått en chans att växa till sig i ett vatten nära dig och kanske återvända till Sargassohavet om sisådär tio-femton år – och har de lyckats med den bravaden, kan deras yngel, för egen maskin, en dag nå samma kuster och vattendrag som sina föräldrar.

Men forskningsläget är oklart. Några entydiga bevis för att de når det hägrande Sargassohavet finns inte, än mindre att deras eventuella yngel skulle bidra till att fler ålar hamnar i Sverige. Livet i våra vatten är inte heller de lugnaste. Förutom ett utbrett tjuvfiske har nästan två hundra svenskar fortfarande licens på att ta upp fisken. För de som har oturen att sättas ut ovanför vattenkraften eller lyckas åla dit för egen maskin, är turbinerna den stora faran.

Slutar sina dagar i dödens käftar

–Utsättning av ålyngel har länge varit omdiskuterat, säger Sofia Brockmark, utredare på Havs- och vattenmyndigheten.

Omkring 90 till 95 procent av den ål som finns i dag i våra inlandsvatten härstammar från historiska utsättningar. I den siffran ingår också en mindre andel ålar som vandrat in naturligt. Men som på grund av krav i gamla vattendomar, ännu flyttas uppströms. Även om en del vattenkraftbolag också betalar fiskare att fånga utvandrande blankål för att kunna ge dem skjuts förbi dödens käftar, är det många som ändå slutar sina dagar där.

– När man började reglera vattenkraften i Sverige på 1950- och 60-talet var ålbeståndets status god. Den utsättning (ovanför kraftverken) och flyttning som regleras i vattendomar infördes för att kompensera fisket uppströms. Få eller inga åtgärder infördes för att ålen skulle ta sig nedströms, förklarar Sofia Brockmark.

Men sedan 2007 är utsättningen av glasål också en grundbult i den strategi som ska hjälpa ålen till återhämtning i Europa. I Sverige har myndigheterna använt runt 35 miljoner kronor för att i första hand flyga in glasål från floden Severn i England. Trots att utsättningen ska vara en ren bevarandestrategi och sker på kusten och i vattendrag utan fiske och som ur ålens perspektiv ska ha de bästa förutsättningarna, har den inte varit okontroversiell.

– Jag vill att kommissionen tittar väldigt noga på de här utsättningarna och om de ska kunna listas som en bevarandeåtgärd. Nu används den här åtgärden i vissa länder snarare som ett stöd till fisket: vi sätter ut ålyngel så att fiskare ska kunna fiska de här ålarna när de är vuxna, sa Isabella Lövin (MP) 2013, som då var EU-parlamentariker.

"Inte en väg framåt"

Men ålutsättningen och fisket har fortsatt, även om fisket blivit allmer begränsat. I dag är det fiskestopp på Västkusten och några nya fiskelicenser tilldelas inte i resten av Sverige, så i takt med att fiskarna blir äldre och lägger fisket på hyllan eller går hädan, minskar antalet. Otillräckligt anser Naturskyddsföreningen som så sent som i december skrev ett öppet brev till Miljö- och jordbruksutskottet där de krävde att både fisket och utsättningen stoppades. Internationella havsforskningsrådet hade då precis släppt ett nytt råd om noll fångst av ål i alla livsmiljöer i EU.

Komissionen valde istället att skärpa regleringen. Men rådet kan få fler följder.

Under våren ska Havs- och vattenmyndigheten ta beslut om de ska ansöka om nya medel för ålutsättning från EU:s Havs och fiskerifond. Men diskussioner förs nu om att ta ett nytt inriktningsbeslut inom den nationella ålförvaltningen – och upphöra med utsättning. Något som delvis beror på ICES nya råd men också Brexit – som satt stopp för handeln med ål från floden Severn. Även om det fortfarande skulle vara möjligt att köpa glasål från Frankrike, kan det föra med sig problem.

– Där fiskas glasål framförallt med trål, en mindre skonsam fiskemetod. Även om vi skulle kunna ställa krav på skonsamma fiskemetoder, hade det inneburit en högre kostnad. Det påverkar i sin tur hur kostnadseffektiv åtgärden är, förutom den vetenskapliga bedömningen, säger Sofia Brockmark.

Använder drönare

Innebär vårens beslut ett stopp för utsättningen av ålyngel, skulle det innebära en milstolpe. I över tio år har det varit en av grundbultarna för att bevara och öka antalet ålar i Sverige. Men Sofia Brockmark understryker att det alltid varit en kortsiktig och inte långsiktig lösning. Så hur ska i så fall ålen räddas? Förutom att fisket begränsas, är en annan del av Sveriges strategi att bli bättre på att slå ned på det illegala fisket som i dag uppskattas fånga lika mycket som det legala kustfisket, det vill säga runt 70 ton.

– Fiskerikontrollen blir bättre på att upptäcka fångstredskapen, bland annat med hjälp av nya tekniska hjälpmedel som drönare, säger Sofia Brockmark.

Som en del av januariöverenskommelsen kommer också Sveriges ålfiskare från och med i år att erbjudas att sälja sina fångster till staten, som kommer att sätta ut dem igen. En avgörande process för ålens framtid är att vattenkraften ska miljöanpassas, bedömer Sofia Brockmark. Förutom att begränsa ålens utbredningsområde beräknades den döda knappt hundra ton ål 2020 år, enligt en studie från SLU.

Med start om några dagar, ska Sveriges vattenkraftbolag ansöka om förnyade miljötillstånd för första gången. En process som väntas pågår i minst tjugo år.

Sofia Brockmark förhoppningen är att det förbättrar för ålens möjligheter att ta sig både uppströms och nedströms och bidra till en återhämtning av ålen.

– De nya domarna kommer att leva kvar länge, så det är viktigt att man inte bara tänker på nuläget utan också tänker framåt, säger hon.

Totalt fångades omkring 150 ton ål i inlandsvatten och kustvatten förra året, enligt Havs- och vattenmyndigheten. Siffran kan komma justeras något, då rapporteringen från sötvatten laggar, uppger myndigheten.