När så SD strax inför valet gått om M med råge, i Novus, Ipsos såväl som Sifos mätningar, är det dags att stanna upp, lyssna, iaktta. När så många institut så tydligt ger en förändring i opinionen, som sker ungefär samtidigt, så motsvarar det nästan garanterat någonting som faktiskt hänt.

Exakt vad vet vi inte, men nog ligger det nära till hands att tro att det är människor som lockats av allt ivrigare och öppnare flirt med rasism och fascism, som utspelen om SD:s tåg till Kabul och skampålen för barn. Det vill säga, de händelser som skedde precis innan förändringen började synas i mätningarna. Oavsett varför så behöver vi få ett grepp om huruvida det är bestående, och vad det här kommer innebära för framtiden.

Jimmie Åkesson säger att det ”förändrar saker” om det skulle visa sig att SD är större än M och KD tillsammans. Det är klart att det gör det. Den som trodde att Jimmie Åkesson skulle sitta tyst och snällt, nöjd över att få lite inflytande över områden där man ändå är överens och att avsätta Magdalena Andersson, var förvisso oerhört naiv (och sympatiserar med en oerhört obehaglig politik), men även den lär ju ha fått sin värld skakad ordentligt nu.

Hur ska Ulf Kristersson kunna stå emot ett SD i regeringen om man är betydligt mindre? Hur ska Jimmie Åkesson förklara en tung förlust i en förhandling, om man är störst? Det parti som gjort ”hårdare tag”, ”tuffare”, ”starkare!” till sina honnörsord? Kan man det? Kommer man behöva det?

Ulf Kristersson har ägnat valrörelsen åt att förminska SD:s historia och göra dem rumsrena, som när han förklarade att Sverigedemokraterna alltid arbetat för en förbättrad integration. Nu är vi här, och det är Ulf som tappar till SD. Efter att SD återigen visat att deras sätt att ”förbättra integrationen” är att kasta ut folk.

Oron för vad som kommer ske nu är legitim. SD är inte ett parti som alla andra, de tror inte på rättsstatens principer (ett av de senaste exemplen är när de vill utvisa hela familjer om enskilda medlemmar begår brott). Det är en oro som borde återfinnas inom alla partier just nu. Därför är det viktigt att S och MP inte spelar bort det. När Miljöpartiet gör en gladlynt kortfilm om hur man inte vet vem som verkligen är statsministerkandidat på den blåbruna sidan och när Socialdemokraterna ringer till redaktionen på SVT för att ställa frågan om man verkligen ska debattera med just Ulf Kristersson i slutdebatten, då är risken stor att det här bara blir till en del av det allmänna debattklimatet i valrörelsen. När man gjort det till en oneliner i en debatt, ett tjuvnyp, ett spel, då slutar motstående sida lyssna. 

Frågan om vad som händer efter valet är viktig, det är självklart så att frågeställningen behöver hänga över valrörelsen just nu. Det är också väldigt svårt att kombinera att hålla något på dagordningen i en valrörelse utan att göra det till just en del av spelet. Därför är det så viktigt att vi stannar upp och tar det varligt nu. För det som händer, det kan vara farligt på riktigt. Det måste liberaler, tveksamma moderater och kristdemokrater förstå.