Avslutning 

En natt i början av november 1811 gav sig en liten grupp män ut i natten. De hade svartmålade ansikten eller halsdukar som maskering för att inte kunna identifieras i mörkret. Beväpnade med hammare, yxor och några flintlåspistoler lyckades de ta sig in i en textilfabrik. De slog sönder några vävstolar och försvann. Dagarna och veckorna efter kom flera attacker på fabriker, en av de största i Sutton där minst 1 000 personer deltog i en attack mot alla fabriker som hade de nya, hatade, vävmaskinerna.
 De som låg bakom kom att kallas för ludditer. Namnet ludditer kom av den fiktive ledaren ”Ned Ludd” och användes i brev till fabriksägare och myndigheter eller i allmänna kommunikéer. Rörelsen var utan offentliga ledare. Grupper agerade autonomt under den mytiske Ned Ludd från Sherwoodskogen. (Fotnot 76) Myndigheterna svarade med att försöka infiltrera rörelsen och dödsstraff infördes för viss typ av skadegörelse men attackerna på maskinerna fortsatte. En decentraliserad rörelse utan tydliga ledare är svår att bemöta. Det krävdes att över 35 000 soldater sattes in i områdena där ludditerna var starka för att kväsa revolterna.
 Ludditerna är idag ofta betraktade som teknofober som hatade all teknisk utveckling. Men det är en onyanserad bild. Deras kritik riktades mot det nya samhället som växte fram och som slog sönder det gamla samhälle de levde i där många av dem levde ganska gott på relativt lite arbete. De hade tillgång till allmänningar och var ganska självförsörjande. Ludditerna förstörde maskiner som gjorde att deras kvalificerade arbetskraft kunde ersättas med teknologi och gav dem långa arbetsdagar under vidriga förhållanden till låg lön istället för frihet att välja när de skulle arbeta. Och kanske framförallt att det placerade makten någon annanstans än hos dem själva – den hamnade istället hos industriägarna och de tidiga engelska kapitalisterna. Men det fanns mer än bara sabotage hos ludditerna. De förde bland annat fram krav om avskaffandet av barnarbete och höjda löner för arbetare.
 Metoden sabotage stod närmare till hands än strejker eftersom arbetarklassen var utspridd och hade ännu inte börjat samlas i de enorma fabriker som blev vanligare under senare delen av 1800-talet och blev standard under 1900-talet. Arbetarklassen var inte byråkratiskt organiserad utan snarare en massa som arbetade i sina hem med sina egna maskiner. Fysiskt distanserade från varandra fanns inte samma potential för massorganisering och strejk på arbetsplatsen. Jag undrar om det inte är samma sak idag. Många arbetsplatser är lokaliserade på olika ställen, människor på samma arbetsplats är organiserade i olika fackförbund beroende på vad de gör. Det gör att 1900-talets traditionella organisering utifrån arbetsplatsen är svårare och metoderna för förändring är färre.
 Den på många sätt ansiktslösa revolten, eller revolterna, slogs ned brutalt av militär 1816 och många som misstänktes vara ledande (det var svårt att få fram faktiska bevis) avrättades eller deporterades till kolonierna. Samma år som Mary Shelley och hennes krets var i Villa Diodati och idén till det som kom att bli Frankenstein – eller den moderne Prometeus blev till. Och ludditernas uppror var något som med all sannolikhet diskuterades under den regniga sommaren. Lord Byron hade hållit tal i brittiska överhuset House of Lords där han attackerade den hårda repression som drabbade ludditerna, och under 1816 (förmodligen efter sommaren i Villa Diodati) skrev Byron dikten Song for the Luddites. Percy Shelley hade deltagit i stödaktioner och samlat in pengar för familjerna till avrättade ludditer några år tidigare. Även om de inte alltid stödde ludditernas metoder kritiserade både Byron och Shelley den hårda repression som följde. De såg repressionen och ludditernas revolt som symptom på det sjuka system som England var – ett system som satte äganderätten före rätten till liv. Revolterna var alltså en logisk följd av ett omänskligt system.
 Det vore konstigt om Mary Shelley inte påverkades av det här. Diskussionen om rättigheter och om hur orättvisor i samhället föder motstånd var något hon växt upp med. Och tanken på det omänskliga och det mänskliga. Under hennes uppväxt var den här konflikten närvarande och delade England. Människor blev ersatta av maskiner och revolten mot detta födde starka reaktioner. Hon såg hur de teknologiska landvinningarna i kapitalets händer slet isär samhället. Ungefär samtidigt som hon gjorde de sista ändringarna i manuskriptet i april 1817 avrättades några av de sista ludditerna.

Du kanske har tänkt på hur motsägelsefulla de två huvudkaraktärerna Victor och Monstret är. Hur Victor och Monstret byter position, ändrar sig och tvivlar. Hur de tar delar av varandra: hämndbegär, hat, sorg, stolthet och krav på varandra. Deras kluvna personligheter är en spegling av det kluvna samhället som England var i början av 1800-talet. Den kanadensiske David McNally tolkar det hela i boken Monsters of the market som en dialektisk klassrelation där orättvisa föder motstånd, som i sin tur leder till starkare motstånd. Monstrets och Frankensteins isolering gjorde dem båda till monster. De som till sist bryter cirkeln är Robert Waltons sjömän som gör kollektiv revolt. Arbetarna som vägrar att offra sina liv för någon annans drömmar om rikedom och berömmelse. Walton oroar sig för vanära, men för sjömännen gäller det liv och död. Medelklassen oroar sig för inställda utlandssemestrar medan befolkningen på deras resmål oroar sig för att drunkna, svälta eller dö i värmeslag. Vi slits itu av kunskapen om våra privilegier och att vi lever på bekostnad av andra men vi vill desperat inte förlora det vi upplever som ett gott liv idag. Vi brottas med oss själva, om vi är Monstret eller om vi är Victor. Vi ser inte att vi är bägge så länge vi är isolerade men tillsammans kan vi vara sjömännen. De som sätter stopp för den galenskap som genomsyrar vårt samhälle.

Vi är på vår båt igen. Hålet i botten blir större. Det vi kan göra är att slå sönder båten och skapa en flotte av spillrorna. Vi kan vara besättningen som ger upp hoppet om att båten ska klara sig, men göra den till något vi kan överleva på.
 När Monstret sa till Frankenstein: ”Du är min skapare men jag är din herre – lyd!” så handlar det också om att maskinerna tar makt ifrån oss eftersom tekniken i sig inte är neutral, den kommer ur ett samhällsystem som bygger på exploatering. Och våra sociala medier och allt vi gör på datorer egentligen är något vi själva inte kan kontrollera. De finns där för oss att hantera, men vi kan inte skapa eller forma teknologin. Den är bortom vår kontroll. Det gör oss maktlösa och sårbara, för utan den så har de flesta av oss svårt att faktiskt upprätthålla våra liv.
 Ludditerna var inte de första som kritiserade teknologin. Människor har under lång tid gjort motstånd mot de försämringar i livsvillkor som teknologiska landvinningar åstadkommit. Åtminstone till 1600-talet finns det dokumenterade fall av hur arbetare och bönder förstört vind- och vattenkraft. Skillnaden mellan ludditernas revolt och vår samtid är däremot stor. De ville ha kvar sitt sätt att leva, med de för- och nackdelar som fanns. De hade den förindustriella världen att tro på. Under romarrikets kollaps kunde människor gå tillbaka till ett annat sätt att leva på när situationen i städerna blev ohållbar. Idag har vi bara drömmar om något annat om ens det. Teknologin har gjort oss oförmögna att ta hand om oss själva. Vi är styrda av hur den utvecklas. Vi lyder under vår herre som vi knappt kan identifiera. Vi är dess skapare men den är vår herre.
 För några år sedan var jag och såg Necronomicon som teaterpjäs tillsammans med några andra förvirrade hårdrockare som inte heller förstod de sociala koderna på teatern. Jag kommer inte ihåg så mycket av pjäsen, men något som regissören skrivit i broschyren som kom med pjäsen fastnade i minnet. Han skrev att han blivit vegetarian efter att ha läst skräckförfattaren HP Lovecraft på grund av tanken på att det finns andra uråldriga varelser på planeten som dikterade villkoren och förr eller senare skulle ta tillbaka herraväldet på planeten. Vi kan inte riktigt förnimma dem idag men det är uppenbart att de skulle ha makten att förstöra allt vi byggt. Han kopplade det till vår relation till djuren – att vår makt över djuren är lika obegriplig för oss som vi är för de gamla gudarna i Lovecrafts mytologi. Frågan är om det inte är teknologin som har den makten idag? Att vi lever våra liv i teknikens skugga. Inte för att jag tror att den har en egen vilja men att det nät av teknologi som vi är beroende av för att överleva är något vi saknar kontroll över. Det styr våra beteenden och känslor. Det styr hur vi skapar relationer, får uppskattning och hittar kärlek. Hur vi konsumerar kultur och i många fall även skapar kultur. (Fotnot 77) Den har givit oss bekvämlighet, men tagit något annat.
 I arbetet med det du nu läser (eller lyssnar på) så har jag läst boken Frankenstein flera gånger. Jag har gång på gång slagits av hur många bottnar den har. Men det som talar mest till mig är den ofrivilliga ensamheten och isoleringen och vad den gör med människor. Ibland kan självvald isolering också bero på att inte vilja möta smärtan – som Frankenstein belyser. Ensamheten betyder att lite kommer att förändras. Men samhället går alltmer mot att atomisera oss, tanken på en stark oberoende individ är förödande för möjligheterna till samhällsförändring, även om vi lockas att tro på de stora hjältarnas förändringspotential. Det är att placera makten bortom oss själva.   Vår situation är prekär. Även om vi inte sitter i samma båt så befinner vi oss i samma storm. För att klara den behöver vi identifiera och hitta några saker för att kunna bli en del av lösningen:

• Hitta den riktning du vill sträva mot.
• Hitta svaren tillsammans med andra.
• Hitta och stärk de nätverk för ömsesidig hjälp som finns.
• Hitta styrkan och hoppet i gemenskapen.

Våga drömma om en annan värld och se att den världen skapas nu. Våga vara en del av att den blir av. För blir rörelserna tillräckligt starka kommer politiken att komma efter. Det som idag är omöjligt blir möjligt. Däri ligger mitt hopp.

Ordfront förlag 2022