Jorden blir allt varmare – men hur varm avgörs av hur mycket koldioxid som släpps ut. I Sverige skulle utsläppen behöva minska med 21 procent från och med i år för att på ett rättvist sätt bidra till Parisavtalets mål, enligt forskare.
Det finns en gräns för hur mycket koldioxid som kan släppas ut i atmosfären om världen ska ha en chans att hålla sig inom ramarna för Parisavtalet. Från 2020 handlade det om 500 miljarder ton innan den globala temperaturhöjningen passerar 1,5 grader jämfört med förindustriell tid, enligt FN:s klimatpanel IPCC.
Sverige har ingen nationell koldioxidbudget – ett verktyg som kan användas för att belysa hur snabbt klockan tickar när det gäller att lösa problemen med den globala uppvärmningen. Nya beräkningar från forskare i Uppsala visar dock att Sverige i början av året hade en kvarvarande koldioxidbudget på 170 miljoner ton om det med 50 procents sannolikhet skulle gå att nå 1,5-gradersmålet vid seklets slut.
Missar målet
I nuläget släpper Sverige ut knappt 50 miljoner ton om året vilket innebär att budgeten med nuvarande utsläppstakt skulle ta slut om 3,5 år.
– Koldioxidbudgeten visar på omfattningen och den tidsmässiga dimensionen av problemet, säger Isak Stoddard, doktorand i naturresurser och hållbar utveckling vid Uppsala universitet och en av personerna bakom beräkningarna.
– Hur vi än räknar ser vi att alla klimatpolitiska ramverk och planer hos rika och industrialiserade länder faller långt från ambitionen att vara i linje med Parisavtalet.
Rättviseaspekt
För att nå målen i Parisavtalet måste världen ner till noll nettoutsläpp senast 2050. I avtalet ingår också en rättviseaspekt som innebär att rika länder ska gå före utvecklingsländer i klimatarbetet. Utifrån det perspektivet bör Sverige minska sina utsläpp med 21 procent från och med i år, enligt forskarnas beräkningar kring möjligheterna att nå 1,5-gradersmålet.
Om minskningen börjar först 2023 måste den i stället vara 38 procent årligen.
”Om vi inte själva når våra åtaganden i Parisavtalet kan vi inte förvänta oss att andra länder gör det heller”, skriver Madeleine van der Veer, ansvarig för samhällspolitik på Världsnaturfonden WWF, i en kommentar och fortsätter:
”Därför behöver Sverige gå före och införa en nationell koldioxidbudget som kräver årliga utsläppsminskningar på mer än 20 procent om vi ska vara ärliga med att vi försöker hålla oss till 1,5-gradersmålet.”
Kräver vilja
En årlig utsläppsminskning på 20 procent är nog på gränsen till vad som är teoretiskt möjligt, menar Isak Stoddard.
– Det skulle kräva ett enormt samhällsskifte. 10 procent är definitivt lättare än 20 procent, men skulle även det kräva stor politisk vilja och en omfattande omfördelning av resurser och prioriteringar, säger han.
– Men koldioxidbudgeten gör det möjligt att skärskåda den samhällsutveckling och de politiska åtgärder som bidrar till att utsläppen fortsätter att öka globalt.
Fakta: Parisavtalet
Parisavtalet är ett globalt klimatavtal som världens länder enades om i december 2015. Det trädde formellt i kraft i november 2016.
Enligt avtalet ska den globala uppvärmningen hållas långt under 2 grader jämfört med förindustriell nivå, med ambitionen att begränsa den till 1,5 grader. Det ska framförallt ske genom minskade utsläpp av växthusgaser.
Avtalets parter ska successivt skärpa sina åtaganden och förnya eller uppdatera dessa vart femte år. Det görs i nationella klimatplaner (NDC).
En del av Parisavtalet handlar om att öka förmågan att anpassa sig till negativa effekter och hantera skador och förluster som uppstår till följd av klimatförändringarna.
En grundtanke i avtalet är att de länder som har bäst förutsättningar ska gå före och att industrialiserade länder ska ge stöd till utvecklingsländer. Det ska ske genom klimatfinansiering, tekniköverföring och kapacitetsuppbyggnad.
