Astronomer tillbringar dagar och nätter med blicken vänd mot stjärnor och planeter som virvlar förbi på himlen. Men de senaste åren har det riktats allt mer fokus på hur den moderna astronomiska forskningen bidrar till ett förändrat klimat nere på jorden.

Dagens observationer bedrivs i massiv skala med enorma mottagare som ständigt matar in signaler till energislukande superdatorer och mångmiljardfarkoster som bränner många ton raketbränsle vid uppskjutningen.

När tidigare studier tittat på den astronomiska rymdforskningens klimatavtryck har det främst handlat om påverkan från sådant som flygresor till vetenskapskonferenser och superdatorstimuleringar. Men nu har forskare kopplade till Université de Toulouse försökt att ta ett större grepp om astronomins globala klimatavtryck.

– Ingen studie har tidigare försökt att beräkna koldioxidutsläppen från konstruktionen och driften av alla teleskop och de rymdfarkoster som astronomer använder för observationer, säger Annie Hughes, astronom vid laboratoriet IRAP och en av författarna till studien, på en pressbriefing.

Miljoner ton

Beräkningarna i studien pekar på att befintlig astronomisk forskningsinfrastruktur, där många såväl rymd- som markbaserade observatorier räknas in, har ett sammanlagt klimatavtryck på 20,3 miljoner ton koldioxid – i genomsnitt 1,2 miljoner ton koldioxid om året. Det landar forskarna i efter att bland annat ha räknat på hur mycket energi som går åt för att bygga och underhålla anläggningar eller skjuta upp sonder i rymden, enligt studien som har publicerats i tidskriften Nature Astronomy.

– 20 miljoner ton koldioxid är det årliga koldioxidavtrycket för länder som Estland, Kroatien eller Bulgarien, säger huvudförfattaren Jürgen Knödlseder.
Astronomiska observatorier växer både vad gäller storlek och energibehov.

– Den allmänna trenden är att infrastrukturen bara blir större och större. Så saker och ting kommer inte att bli bättre, varnar Knödlseder.

Bristande underlag

Forskarna medger att det har varit svårt att få tag i relevant data och påpekar att det finns ett mått av osäkerhet i uträkningarna – delvis på grund av brist på transparens från forskningsorganisationer. Men de har gjort sitt bästa för att uppskatta och beräkna utsläppen av växthusgaser från 46 rymdbaserade observationsuppdrag och 39 markbaserade teleskopanläggningar.

Resultaten bör dock tas med en nypa salt men kan fungera som utgångspunkt för vidare diskussioner om och analyser av astronomernas klimatavtryck. Forskarna föreslår till exempel mer fokus på förnybar energi och att befintliga anläggningar ska användas i större utsträckning snarare än att bygga nya.

Det pågår redan arbete med att göra stora observatorier mindre energitörstiga. Ett exempel är hur solpaneler installeras vid bygget av världens största radioteleskop SKA i Australien och Sydafrika. Dessutom ska elektronisk utrustning där kunna växla till viloläge när den inte används och behandlingen av data ska också bli mer effektiv.

Pandemin har även öppnat för att deltagande i konferenser i större utsträckning kan ske digitalt och därmed minska astronomernas flygande kors och tvärs över jorden.

Goda förebilder

– Det är viktigt för forskare att föregå med gott exempel när det gäller att minska utsläppen – såväl som på jobbet som i privatlivet – och astronomer är inget undantag, framhåller Annie Hughes.

Mänskligheten står inför en klimatnödsituation, säger hon.

– Om vi som forskare inte reagerar på rapporter och varningar från våra kollegor är det ungefär som om din pappa säger åt dig att inte röka medan han själv tar en cigarett. Varför ska du då ta hans ord på allvar?