Nato har redan länge gått vid vår sida. Ett steg i taget har Sverige smugit sig så nära man kan komma utan att verkligen ansluta sig. Protesterna har varit många – att dela upp världen i två militära pakter, bestyckade med kärnvapen, vars själva grundförutsättning är att de står emot varandra, är inte precis en fredlig idé. Men ändå är det dit vi har varit på väg.

Så förändrades bilden: Ryssland invaderade Ukraina, Putin rasslade med kedjorna och det gick utför med säkerhetsläget. Den minoritet på en knapp tredjedel som ville gå med i Nato i januari har blivit mer än hälften, och nu vill många att det ska gå snabbt. Alldeles för snabbt.

Att överge alliansfriheten och gå med i Nato skulle vara ett lika stort beslut som det en gång var att gå med i EU. Då hade vi folkomröstning, och innan dess år av informationskampanjer, studiecirklar och höga vågor i debatten. Nu kan det gå från den ena månaden till den andra. När det blir val om ett halvår kanske vi redan är med.

Kortsiktigt är det svårt att veta vad som är säkrast –  gå med eller stanna utanför. Tror vi att risken för att Sverige angrips ökar eller minskar? Om den ökar, ska den få göra det om vi kan få mer skydd? Hur påverkar Finlands beslut Sverige och vice versa?

Jag undrar om regeringen vet svaren på de frågorna så väl att de kan fatta beslut snart, före valet, före sommaren, och vara säkra på att inte göra saken värre. Om någon är tillräckligt säker för att kasta in oss i en kärnvapenallians utan att ens ha stöd av en folkomröstning.

Vi behöver folkomrösta, och innan dess skulle vi behöva informera oss om de olika alternativen, som inför EU-omröstningen. Vi behöver tänka på hur Sverige kan utvecklas som neutralt land. Kanske i samarbete med andra demokratiska, neutrala länder. Tillsammans skulle vi kunna utveckla metoder för fredlig konfliktlösning, civilt motstånd och digitalt försvar. Vi skulle kunna bli en röst i en värld som lyssnar på fredliga röster därför att den, om vi ser framåt lite, har förstått att den måste.

Vi borde ha framtiden i sikte när vi diskuterar Nato. Vi borde tala om hur ett Natomedlemskap skulle förändra samhället, om det är en förändring vi vill ha. Det kan ju hända att den där folkomröstningen ändå slutar med en majoritet för Natomedlemskap. Men då är det förhoppningsvis ett svar från en befolkning som kunnat bilda sig en informerad uppfattning.