I Viterbo, en provinshuvudstad på cirka 60 000 personer tio mil norr om Rom brukar väljarna traditionellt rösta åt höger. På ett av de små torgen innanför de medeltida murarna står en grupp personer och diskuterar med inlevelse. På frågan om de vill prata lite om valrörelsen och italiensk politik nappar de direkt.

– Vilken person du än väljer, så representerar de inte mig, konstaterar Anna Castaldo Morville med eftertryck.

– Politikerna är allihop en ekonomisk elit och det finns en nepotism som är som en utbredd cancer i samhället, tillägger hon.

Hon vet inte vad hon kommer att rösta på men kommer i alla fall se till att delta.

– Man måste försäkra sig om att ingen använder våra röster i sina egna syften.

I vårt samtal lyfter hon upp att hon tycker att allt det mediala fokuset på kriget i Ukraina är uppblåst.

– Det har ju varit krig där länge, varför lyfter de det så mycket nu?

– Jag läser mycket och tycker om Nostradamus. Vet du att han vid något tillfälle skrev om hur kosackernas hästar kommer att inta Rom?

Misstro mot politiker

I de senaste årens politik hittar hon mycket hon är missnöjd med, såsom hanteringen av pandemin, där vaccinering blev nästintill obligatoriskt, åtminstone om man ville fortsätta att gå till jobbet. (För att jobba krävdes ett vaccinpass eller ett negativt covidtest varannan dag.)

– Nu har de ju gjort analyser av vaccinet och visat att det innehåller grafen, som kan leda till döden!

– De som inte vaccinerat sig fick i praktiken inte gå någonstans, trots att vem som helst kan smitta, tillägger hennes dotter, Francesca Romana Norcia Castaldo.

Hon tillägger att alltihop är ett påhitt av Bill Gates.

– För att skapa ett avstånd mellan människor, för en människa som är ensam är rädd.

Båda två menar att Italien måste lämna EU. När en bekant till dem, en man i sextioårsåldern, går förbi över torget får de med honom i samtalet en stund.

– Här är situationen allvarlig. Europa styrs av vänstern, som tar order från USA. Vi behöver rösta på ett annat sätt. Jag kommer rösta på någon som inte är kommunist eller vänster i alla fall, säger han och går vidare utan att vilja uppge sitt namn.

Innan jag går vidare hinner de också prata om Vatikanen och den katolska kyrkan, som de menar har alltför stort inflytande på politiken. Även en teori om världens judar dyker upp. De båda kvinnorna avslutar med att konstatera att friheten måste man ta själv.

Röstar för förändring

På en annan gata i centrum promenerar Mirko DeRaineri och Francesca del Papa, på dagsutflykt från Lucca och Pisa i Toscana. De är lite mer försiktiga i sin politiska hållning.

– Senast vi röstade var det på ett parti som efter valet helt bytte hållning, säger Mirko.

I det här valet kommer de att fokusera på de som bäst lyfter energifrågorna. Italien är det näst mest gasberoende landet i Europa och vinterns energipriser riskerar att bli kännbara för medborgarna.

– Vi för rösta för att se om det kan bli någon förändring, säger Francesca.

Det enda partiet i opposition har den senaste mandatperioden varit Italiens bröder, med rötter i nyfascismen, och dess ledare Giorgia Meloni. Det faktum att hon är kvinna lockar till viss del.

– Hon är ju kvinna, vi får se vad hon lyckas göra, säger Francesca.

Kvinna – inte nödvändigtvis feminist

På en annan gata sitter tre arbetare på lunchrast. De håller på att restaurera murarna i staden och säger att det handlar om att rösta på det minst dåliga alternativet.

– Förslagen om att lämna EU och euron är iallafall en riktigt dålig idé, säger Andrea Barbieri och fortsätter:

– Om Giorgia Meloni vinner valet kommer jag att explodera!

– Bara för att hon är kvinna betyder det inte att hon står för någon typ av feminism. Snarare kanske tvärtom. Hon är kristen och mamma och pratar om traditionella familjevärderingar och mot hbtq-rättigheter.

De tre arbetskollegorna fortsätter att diskutera hur de båda partiledarna på högerkanten pratar mycket om religion men sedan inte riktigt lever upp till det.

– Salvini satt vid ett tillfälle i en intervju och mitt i alltihop plockade han fram en Rosario (en rosenkrans, ett halsband med olika pärlor som används i bönesammanhang i katolska kyrkan. Reds. anm.) och började be. Det måste ha varit en av de mest absurda intervjuer jag sett. Medeltida, säger Andrea Barbieri.

– Och samtidigt är ju Salvini själv skild. Hans prat om att vara en god kristen går bra så länge det handlar om andra än han själv, tillägger Luca Giustozzi.

De vet inte riktigt vad de ska rösta på, kanske något av småpartierna på vänsterkanten, som inte helt säkert kommer att komma över treprocentsspärren för att komma in riksdagen. Kanske på socialdemokratiska Partido democratico som är andra största partiet, eller något mer oprövat kort i mitten.

I Italien brukar de flesta politiker inte klara av att samarbeta, konstaterar de, och förr eller senare faller regeringen och det blir nyval.

– Med Draghi hade vi iallafall en kort period av internationell prestige. Att de lät den regeringen falla säger en del om de italienska politikerna, säger de.