Mario Chiesa togs ”med händerna i syltburken”, som åklagarna uttryckte det. Med sju miljoner lire i hand.

Den mäktige Milanopolitikern krävde i februari 1992 pengar av en städföretagare för att denne skulle få uppdraget att städa på stadens största äldreboende. Men Chiesa hade höjt priset steg för steg och företagaren hade fått nog. Han bar buggar och sedlarna var märkta.

Den lokala uppgörelsen var bara en första lös tråd som åklagare började dra i. Utredningen ”Mani pulite” – rena händer – kom inom loppet av några månader att nysta upp ett enormt mutsystem som sträckte sig genom hela Italien.

I trådändarna fanns tusentals folkvalda politiker och inflytelserika näringsidkare som utbytt tjänster. Trådarna ledde till parlamentet i Rom och till flera tidigare premiärministrar. Mutkolv efter mutkolv ställdes inför rätta, tusentals dömdes och vissa som ertappades valde att ta sina egna liv.

— Det skedde i ett system där man nästan kan förstå att de var så klumpiga som de var. För de blev själva överraskade över hur utbrett det var och insåg senare att det förstås var dumt att de allihop sysslade med det i så stor utsträckning, säger Rolf Hugoson, Italienkunnig statsvetare som undervisar vid Umeå universitet.

Dubbla maffiamord

1992 var ett år då Italien drevs till att göra upp med sin ljusskygga baksida.
I maj dödades åklagaren Giovanni Falcone av en vägbomb på Sicilien. Knappt två månader senare dödades hans kollega Paolo Borsellino också i ett bombdåd. Duon hade under åren dessförinnan lyckats ställa hundratals maffiamedlemmar inför rätta i dittills oöverträffade rättegångar.

En ilska växte bland italienarna. Tusentals soldater placerades på Sicilien. Och vid sidan av det fortsatte de stora korruptionsutredningarna att visa hur mutbrott skedde snarare som en regel än som undantag, både i norr och söderut.

— Vi i Sverige missade nog lite hur stort det här brottet i Italiens politiska historia var. Det skedde efter murens fall, just när EU-frågan tog fart för vår del och då det i övrigt rådde en mer positiv anda, säger Rolf Hugoson.

Milano blev känt som ”Tangentopoli”, mutstaden. Mängder av företagare köade utanför åklagaren Antonio di Pietros kontor för att berätta vilka fickor de stuckit ned sedlar i.

Ertappade politiker från alla stora partier radades upp i tv-sändningar. När regeringen började överväga amnesti gick italienare ut på gatorna i fackelmarscher.

En av de mest profilerade politikerna som åkte dit, den tidigare premiärministern Bettino Craxi, möttes av en sedelviftande folkmassa när han lämnade ett hotell i Rom, vilket hela landet kunde följa i nyhetssändningar.

Ut med det gamla

När åtal väcktes mot Craxi hade han flytt till Tunisien. Med honom föll hela Socialistpartiet samman.

Italiens främsta maktparti Kristdemokraterna, som hade suttit i varenda regering sedan andra världskriget, kollapsade också. Veteranledaren Giulio Andreotti, under lång tid en av Italiens mäktigaste män, anklagades för mängder av brott.

— Kristdemokraterna var allra mest insmetade i korruptionen och de hade ett moraliskt band till katolicismen som gjorde att det framstod som extra skämmigt, säger Rolf Hugoson.

Italiens grundlag skrevs om och makten reformerades. Landets första republik gick över i den andra. Inför valet 1994 hade i princip alla stora partier försvunnit helt och hållet. Då var förstås problemet: ”Vilka partier ska vi ha då?”

När röken hade lagt sig hade italienarna valt den person som skulle föra landet framåt: Silvio Berlusconi.

Den frispråkige mediemogulen från Milano och hans populiströrelse Forza Italia kom att prägla det ”nya” Italien.

— Även om han framstod som lika korrupt som de tidigare politikerna så lyckades han presentera sig själv ungefär: ”Jag är redan rik, därför kan jag inte vara korrupt”. De andras budskap hade varit att de stod för ordning och reda, säger Hugoson.

— De försökte skyla över sin korruption. Berlusconi var mer ärlig: ”Jag gillar pengar och lyx, rösta på mig”.

Partier växte fram

Berlusconi var redan då föremål för brottsutredningar och kritiker pekade på att en valseger var ett sätt att undkomma dem.

Åren efter ”Mani pulite” ansåg en överväldigande majoritet av italienarna att korruption var det största problemet att ta itu med i samhället. Likväl valdes Silvio Berlusconi till premiärminister tre gånger – 1994, 2001 och 2008 – samtidigt som han utreddes för korruption.

— Det är uppenbarligen fortfarande många som anser att han var bättre än alternativen, säger Rolf Hugoson.

Vid sidan av Berlusconi vädrade andra rörelser morgonluft. Den federalistiska och invandringskritiska missnöjesrörelsen Lega Nord tog plats i hans regering. I dag är ytterhögerpartiet ett av Italiens största.

Komikern Beppe Grillo lockade miljontals tv-tittare när han gjorde satir av korruptionsskandalerna. Han omsatte senare sin popularitet i politik och grundade Femstjärnerörelsen (M5S), som i dag är ett annat av Italiens största partier.

Berlusconi har fällts och friats om vartannat i en lång rad rättsfall. I de flesta fall har han gått fri, ofta på grund av formaliteter.

Försiggår i det dolda?

Italiens korruptionslagstiftning har skärpts i små steg. Det senaste årtiondet har problemen uppmärksammats i allt högre grad, enligt organisationen Transparency International. Den mäter den upplevda korruptionen i världens länder och Italien klättrar långsamt från botten inom EU.

Landet ser också bättre ut i riskbedömningar för utländska investeringar.
Giuseppe Busia, chef vid Italiens antikorruptionsmyndighet, ger dock en mörkare bild av läget. Tidigare i år, på 30-årsdagen för gripandet av Mario Chiesa i Milano, sade han att korruptionen helt enkelt har ändrat skepnad och fördelat sig i ”tusen floder”.

— Men den existerar, den är mer dold, och därför mer farlig, sade Busia till nyhetsbyrån Ansa.