DEBATT. När Liz Truss valdes till ny ordförande för Tories, det konservativa partiet i Storbritannien den 5 september och dagen därefter utsågs till ny premiärminister så ville hon efterlikna sin stora politiska idol Margaret Thatcher, som hade utsetts till premiärminister den 4 maj 1979.

Liz Truss lade fram ett förslag helt i järnladyn Thatchers anda med stora skattesänkningar för de rika. Vad varken Liz eller hennes konservativa kabinett och parti förstod var att det Storbritannien som existerade under Thatchers dagar på 1980-talet är begravt för länge sedan.

Politik är en dagsfärsk vara och kan inte bygga på drömmar om fornstora dagar. Jovisst finns det paralleller mellan läget då Thatcher blev premiärminister och dagens Storbritannien.

Landet befann sig även 1979 i en ganska djup lågkonjunktur. Och trots storstilade löften kunde inte Margaret Thatcher inledningsvis göra mycket för att bryta den ekonomiska nedgången.

Tvärtom fördjupades den ekonomiska krisen under hennes första år vid makten. Storbritanniens plågades som många andra oljeimporterade länder i slutet av 1970-talet av att energipriserna, precis som i år, ökade kraftigt.

När Margaret Thatcher 1979 flyttade in på Downing Street 12 var Storbritannien, precis som i dag, beroende av att importera energi. Det ökade priset på fossil olja skapade både inflation och försämrad handelsbalans för Storbritannien. 

Men några år tidigare hade oljeletare gjort stora fynd av fossilolja i Nordsjön. Ny teknik gjorde det möjligt att på ett lönsamt sätt utvinna fossila bränslen under havsytan.

Margaret Thatcher läge förändrades i takt med att oljan började flöda ur brunnarna på Nordsjöns botten. Storbritannien svängde 1980 från att vara ett oljeimporterande land till att bli oljeexporterande.

Och exporten växte snabbt för att nå en topp vid mitten av 1980-talet.  Det höga oljepriset som i slutet av 70-talet hade varit en nackdel blev på så vis i stället en fördel för Storbritannien.

I takt med ökade oljeinkomster så förbättrades också den brittiska ekonomin. Detta kunde Margaret Thatcher utnyttja för att genomföra en nyliberalpolitik som hade som måltavla att krossa fackföreningarna. 

Kampen riktades främst mot gruvarbetarna som hade haft en maktställning, då landet var beroenden av kol för den inhemska energiförsörjningen. I takt med att oljeflödet ökade så minskade gruvarbetarnas makt, vilket gjorde att Thatcher kunde krossa det en gång så starka gruvfacket.

Margaret Thatcher vann enkelt parlamentsvalen både 1983 och 1987, men nästan omedelbart efter valet 1987 sjönk produktionen vid Nordsjöns oljekällor och oljeexporten föll och var 1990 mindre än den hade varit tio år tidigare, det vill säga nära noll.

Margret Thatchers popularitet föll också i takt med de minskade oljeintäkterna och hon tvingades lämna partiledarposten och avgå som premiärminister 1990.

Med andra ord, det var oljeintäkterna som gjorde det möjligt för Margaret Thatcher att genomföra en extremt nyliberal politik som gynnade borgarklassen genom stora skattesänkningar utan att för den skull underminera landets ekonomi.

Läget i dag är ett helt annat, en ”thacheristisk” politik skulle på kort tid leda till att de brittiska statsfinanserna kraschade.

Det konservativa partiet parlamentsledamöter hoppades tydligen på en reinkarnation av Thatchers när man valde Liz Truss till sin nye ledare. Finansmarknaden var dock inte lika sentimental, när den satte betyg på den ”nythatcheristiska” ekonomiska politiken.

Liz Truss hade kanske ett hopp om att en ny satsning på oljeutvinning genom så kallad ”fracking”, de vill säga spräcka berggrunden, för att få fram de sista resterna av Nordsjöolja.

Men kostnaderna blir så höga och oljebrunnarna sinar fort så någon ny brittisk oljerusch kommer inte kunna rädda den eroderande brittiska ekonomin. Landet är och kommer att bli ännu mer beroenden av import av fossila bränslen. Under senare år importerar nu Storbritannien till och med träpellets från USA för att driva kraftverk.

Den viktigaste lärdomen av detta är att bygga upp inhemska alternativ till de fossila bränslena innan dessa tar slut. 

När Thatcher – och även slutligen Tony Blair (under Tony Blairs tid som premiärminister 1997 – 2007 öppnades nya oljebrunnar på botten av Nordsjön) – tömde den skattkista som fanns på botten av Nordsjön så dog också förutsättningar för att vända Storbritanniens ekonomiska sönderfall och möjligheterna att bygga ett fossiltfritt välfärdssamhälle.

Så skyll inte på Liz Tuss – hon blev enbart ett offer för ”Thacherismen”.