Just då anlände tunnelbanetåget till Liljeholmen, där Ida skulle byta till tvärbanan till Gullmarsplan för att därifrån ta tunnelbanan. Till redaktionen, antog hon, för att ta itu med kommande veckas ledare och debatt. Å andra sidan var det fortfarande lördag förmiddag. Finklädda kärnfamiljer med blombuketter, ballonger och små barn i tyllkjolar verkade hur som helst befolka kollektivtrafiken. Var det nån helgdag – trettondagen? Nej, det var ju på fredagen.

I Liljeholmen skulle hon handla, men satte sig på tunnelbanefiket och tog en latte först. Hon tog fram mobilen och läste Nisses sms – det var skrivet när uppkopplingen hade brutits och han hade försvunnit ur bild i studion. Han bad henne säga till programledaren att skicka en ny länk.

Hon svarade att det var synd att hon inte hade sett meddelandet men att hon inte hade haft mobilen på eller framme under sändning. Sen strök hon det om mobilen. Nisse begrep säkert det men chansade. Istället frågade hon vad han tyckte om programmet.

Själv visste hon inte. Det gick okej, hade hon tyckt när hon lämnade studion. Ja, hon hade hoppats att de skulle tala om viktigare frågor, men hon hade fått in en del i slutet. Vilket var mer än hon hade fått om Anna hade varit med.

”Det som du sa var bra”, skrev Nisse. ”Men att de tog just den filmsekvensen! Det blev som en reklamfilm för Himmelska friden.”

Jo, hon hade också reagerat på det. Men de skulle ju få ut sitt budskap i filmen de höll på med. Den skulle få mer spridning i och med det här. Någonstans måste man börja, skrev hon. Nisse svarade att det väl var så, *suck*. Sen hade han lektion och Idas latte var slut, så hon skulle väl …

Men hon hade ingen lust att följa sin plan. Hon skulle kunna ta ledigt och höra med Lollo om de skulle hitta på något – det var länge sen. Eller gå till skomakaren, simhallen, optikern. Antagligen optikern om hon skulle slippa åka och hämta skor eller badgrejer. Fast optikern var det minst lockande alternativet.

När hon skulle krångla sig ner från kaféets höga barstol var det någon som sa hennes namn bakom henne. Hon vände sig om och såg en kvinna i bruna plastglasögon, ljus hästsvans och en vit, stickad mössa med ett mönster av små silverpärlor. Kvinnan log och sa att de hade setts för en stund sedan hos Tevetolv.

– Penny Marklund, handelsminister? sa Ida när pusselbitarna i huvudet hade lagt sig tillrätta.

– Jamen precis, sa Penny och tog av sig mössan.

– Får man gå lös så här som minister? undrade Ida. Jag menar, säkerhet och så där.

Penny kastade en blick utåt biljetthallen, där några mörkklädda män stod och såg malplacerade ut. Okej, livvakter.

– Jag bor i närheten, sa Penny. Men så såg jag dig här inne, och då blev jag så glad. Tror du att du har tid en stund?

– Jag har precis bestämt att jag är ledig i dag, sa Ida.

– Jaha, ursäkta. Men vi kanske …

– Alltså, ja, jag har tid en stund.

Penny log igen, klättrade upp på pallen bredvid och frågade om Ida precis hade druckit kaffe eller om hon fick bjuda på en kopp. Ida hade onekligen precis avslutat sin latte, men om hon skulle sitta på fik och prata så … Hon tackade och sa att hon kunde betala själv, men Penny insisterade.

Hon såg ut som en av de där unga, väluppfostrat småhippa akademikermammorna som det verkade finnas hur många som helst av här omkring. Ida kände fördomsgeneratorn dra igång inom sig. Handelsministerns två barn hette troligen Berit och Sture eller så, gick i en kommunal skola med gott rykte i ett lugnt område och hade lite för många fritidsaktiviteter och för lite frihet. Och hennes man …

Men hon verkade sympatisk. Hon öppnade med att säga att hon hade förstått mot slutet att Ida tyckte att det gick lite väl fort att göra upp planer för framtida tidsresor. Den sidan av saken hade inte riktigt fått plats, och kanske var det viktigt att inte ha för bråttom.

– Har jag uppfattat dig rätt? undrade hon.

– På sätt och vis, sa Ida. Men det spelar ingen roll hur bråttom man har om man ändå inte har någon tidsmaskin. Till att börja med.

– Men hur går det ihop sig då? Du har ju rest i tiden, och nu är du här.

– Ja, men jag har inte tidsmaskinen.

– Den måste vi kunna hitta! sa Penny. Säg att vi skulle göra det. Varför skulle vi i så fall avstå?

Klimatskälen måste tas på stort allvar, höll hon med om när Ida hade förklarat. Riktigt stort. Men kunde det inte hända att tidsresorna skulle kunna bidra till en lösning som i slutändan blev positiv? Och de andra problemen – varför skulle de vara olösliga? Det här skulle ju sätta fart på vetenskapen, så det skulle säkert komma fram lösningar på dem.

– Så du undrar, sa Ida, om det skulle vara en bra idé om vi hade en tidsmaskin och om det var en bra idé?

Penny torkade diskret bort gräddmustascherna efter första klunken latte med gräddklick.

– Jag förstår dina invändningar, sa hon. Men ja, ungefär så. Vi skulle kunna undersöka hindren vetenskapligt och se till att använda den här tekniken på ett konstruktivt och ansvarsfullt sätt. Och om vi kunde göra det, vet du då någon som vi kan ta kontakt med när vi kommer fram?

– Om vi kunde resa i tiden och om det hade varit en bra idé hade jag kunnat tipsa om ett par stycken, sa Ida.

– Säg när, inte om, sa Penny med ett skratt.