Hur mår vi egentligen? Med stigande förvåning har jag följt debatten kring kulturens kris under coronapandemin. Att Sverige blivit alltmer räddhågset för influenser utifrån, för dynamiken i mångfald, tolerans för personer som faller utanför en allt mer snäv mall för vad en God Svensk förväntas vara, tycka och göra, det ser vi exempel på varje dag. Utspel om återvandring, stängda gränser, anklagelser om bidragsfusk, utslagning av elever med funktionsnedsättningar, mobbning av meningsmotståndare i sociala medier. Listan kan tyvärr göras oändlig.

Men jag har ändå tänkt att Sveriges demokrati står stadig. Här finns folkbildning, gräsrotsdemokrati och ett rikt utbud av kultur. Sådant som håller ett samhälle friskt, starkt och öppet för förbättringar och utveckling. Inget samhälle någonsin har blomstrat av stagnation. Vi behöver få syn på oss själva, ifrågasätta det som anses självklart, våga pröva nya tankar i trygga rum.

En vanlig definition av kultur är ”andlig odling”, det vill säga förfining av de drag som särskiljer människor från andra djur och som är liksom hela poängen med att vara människa. Det är svaret på den eviga frågan om vad som är meningen med livet. Det som fyller våra själsliga rum med innehåll och syfte. Kultur är också det sociala kittet, det som för samhällen samman. Det finns en anledning till att ledare som aspirerar på att avskaffa demokrati och göra sig själva till envåldshärskare ägnar mycket möda åt att tygla landets kulturutbud. Kultur kan vara ett mycket effektivt vapen för att hjärntvätta ett folk.

Ett starkt och oberoende kulturliv är med andra ord viktigt och ger ett samhälle livsnerv. De protester och krav som nu förs fram vill rädda just detta och deras budskap är tydligt: agera nu om inte branschen helt ska haverera. Branschen, som förresten är betydligt bredare än Lisa Nilsson och Malena Ernman. 123 000 personer är direkt drabbade, enligt dem själva. Det många inte verkar fundera över är att stora produktioner innebär stora investeringar och kostnader som man bara får tillbaka om det säljs biljetter. Nu står man här, med restriktioner man inte fick förvarning om, och kan inte genomföra föreställningarna. Varje inställd konsert i Globen kostar, enligt dem, en miljon kronor, artistgaget inte inräknat.

När nu kulturarbetare ryter ifrån möts de dock av axelryckningar och avundsjuka. Deras representanter kallas kulturelit som lever på bidrag. Deras yrken och kompetens bagatelliseras. Undersköterskor sliter också! Ta ett lagerjobb och sluta gnäll! Det är rent smärtsamt att beskåda. Bryr vi oss inte om vår kulturskatt mer än så? Har vi så förtvinat som själsliga varelser att vi till och med hjälper till att sparka sönder vad som är kvar? Hur kan det som sker inte uppröra oss mer?