I Xpan 7 blir Ida mer eller mindre utkörd från säkerhetskommitténs möte när hon ställer frågor som de inte vill diskutera. Hon går ut i den fortfarande mörklagda staden och försöker ta reda på var man kan hitta kaffe i en tid då alla dricker örtte. En man på kaféet Hépíng ger henne en påse kaffebönor och en varning. Inom två timmar bör hon lämna staden.
Egentligen var det ju så intressant, alltihop. Hon gick här och undrade över var hon själv skulle göra av sig och hur hon skulle komma hem. Under tiden utspelade sig den enda tid då de här människorna kanske någonsin kunde tänka och tala fritt. Så varför …
Hon stoppade några kaffebönor i munnen och tuggade. Det var inte lika gott som när de var doppade i choklad, men det gav åtminstone en känsla av att hon var närvarande i världen. Kanske gjorde koffeinet vad det skulle även utan hett vatten?
Sen tog hon sin packning och gick ut ur gästhuset. Kanske för sista gången, tänkte hon. Hon funderade på om hon skulle ta vägen förbi Hépíng och prata mer med mannen med kaffebönorna. Ja, självklart. Om inte annat ville hon fråga honom hur han visste att hon var diskron.
Hon såg Joel komma skyndande tillsammans med Nova Norton, deras uniformsrockar smällde runt benen och de såg mycket allvarliga ut. Sen försvann de bakom Ögat och Ida slank innanför disken på Hépíng. Det var mörkare nu, men det hördes att någon sopade där inne. Svisch, svisch.
– Hallå? ropade Ida.
– Hallå, vi har ingen servering i dag. Gå till utgångarna, sa en trött röst.
– Tack för tipset. Och kaffebönorna.
– Jaså, det är du. Jag vet inte …
– Jag ville bara fråga hur du visste, sa hon.
Han satte sig på en pall innanför ingången. Lite stelt, som om han hade ont i ryggen.
– Det går skvaller, du vet. Man säger några ord och någon annan förstår. Eller förstår inte. Det går skvaller när nätet är igång också. Väggarna har öron, men ibland vet de inte vad de hör.
– Okej, jag förstår. I min tid är det inte riktigt så, inte här. Inte ännu.
– I din tid?
Han sa det med mellanrum mellan orden, som om det hade varit punkt emellan. Och stor bokstav.
– Ja, i min tid. Jag kommer från en annan tid. Du visste ju att jag var diskron.
– Ja, jag har ju hört ordet, men jag visste inte … En annan tid? Jag tänkte …
Ida hade gärna velat veta vad han tänkte, men han avbröt sig. Hon frågade istället vad han hade hört mer. Jo, att det fanns flera diskrona på ett ställe som hette Oasen, där det bodde avhoppare. Några av dem hade tagit sig in i själva Xpan-systemet och besökt Xpan 7, och de hade en maskin som höjdarna i Himmelska friden gärna hade velat ha.
– Och nu tror jag att jag vet. En tidsmaskin, eller hur? sa rösten i mörkret triumferande.
– Jo, det stämmer alltihop, sa Ida.
– Tänk, allt hittar de på, sa kaffebönsmannen.
Han hade hört att maskinen hade blivit stulen av en ung pojke från Kio, och han ville nog gärna höra mer. Men framför allt undrade han vilken tid hon kom från. Från en framtid där alla problem var lösta och alla levde lyckliga inuti självförsörjande planeter, kanske? Ida sa att det var mer tvärtom. Hon kom från en forntid som försökte komma undan att lösa sina helt akuta problem.
Det kom en liten grupp människor balanserande med soppskålar och frågade om de fick låna skedar i köket, och de fick de, sa han. Om de diskade dem först. Men det skulle de förstås inte göra, muttrade han. Sen bad han henne gå upp för trappan, så skulle han komma efter med mat.
Det gick en spiraltrappa upp i ett torn av vitt glas. Hon hade inte ens tänkt på att det skulle kunna vara ett rum där uppe, men det var det. Ett litet runt rum med en hängmatta, ett runt bord och två pallar. Det fanns fack i väggarna där kaffebönsmannen troligen förvarade sina personliga tillhörigheter. Ungefär som nätfacken på ett tågsäte.
Det dröjde kanske en halvtimme innan han kom tillbaka. Han hade med sig en hink soppa med rovor och lök och sa att de visst började få slut på salt nu också. Han sa att han hette Yü, som skulle vara ett långt y-ljud som liksom gick ner och sen upp. Det betydde regn. Ida frågade om det inte var ett efternamn, men han hade övergått till att klaga på soppan. Det var en sak att ha ont om råvaror, sa han. Det var en annan sak att därför inte bry sig om resultatet!
Nere i köket diskade gästerna besticken, i kallt vatten, suckade Yü. Hon hörde dem prata om att lämna Xpan 7 och bege sig norrut. De kände någon där. Men sen började de viska, och efter en stund var de borta.
– Så där ja, sa Yü. Då behöver du inte vara hungrig på resan. Men jag undrar en sak. Jag vågar knappt ens fråga, men du kanske behöver tänka lite. Jag undrar om vi skulle kunna följa med dig.
Hon hade ju förklarat att hon inte kom från någon paradistid. Och vilka ”vi” menade han?
– Nä, jag tror inte det. Jag är här med en briggis och han vill nog inte att jag tar med någon.
– Jag förstår, sa Yü sorgset. Jag vet inte vad Frank har för framtid här. Eller …
– Frank? Menar du pojken som Harriet lekte med när hon var här?
– Ja, mitt barnbarn. Han har pratat om det sedan dess. Hon berättade om ett vackert land med lejon som kunde tala och lyktor som växte upp ur marken.
– Narnia. Det är barnböcker. Men Frank är alltså ditt barnbarn! Harriet vill gärna träffa honom igen också.
Hon hade nästan lovat att försöka se till att de fick ses. ”Nästan” och ”försöka” i och för sig. Men hon hade inte ens letat ordentligt. Hon hade nog sett hans mamma, men inte honom själv.
– Jag måste höra med Joel. Vi har inte tidsmaskinen här, förstår du. Vi måste åka ganska långt norrut med en transportvinge.
– Joel? Emmer? Ja, då vet jag inte. Honom kan man inte muta, suckade Yü.
– Jag går och letar rätt på honom, sa Ida och började gå nerför spiraltrappan.
