DEBATT. Det gick som bekant väldigt illa för Miljöpartiet i valet. Vi klarade oss kvar i riksdagen med hjälp av omfattande stödröstning, något som inte var lika vanligt i regionala och lokala val. Vi finns numera bara representerade i 7 av 21 regioner och bara i en region fick vi mer än 4 procent. På kommunnivå såg vi på de flesta håll motsvarande utveckling.

Detta innebär såklart att inte bara att det kommer att bli svårare att få genomslag för grön politik utan det innebär också en försvagning av vår partiorganisation och våra möjligheter att kommunicera vår politik.

Och ändå hade vi alla förutsättningar. Klimatfrågan befann sig högt upp på den politiska dagordningen, om än inte i topp. Människors och företags engagemang i hållbarhet och grön omställning har kanske aldrig varit större och våra systerpartier i andra europeiska länder går alldeles utmärkt. Så om vi ska vara helt ärliga så har vi inga andra att skylla än oss själva.

Vår viktigaste uppgift som parti i den nära framtiden måste vara att vända på varje sten och våga ställa de obekväma frågorna om oss själva. Vi kan inte hoppas på att det ska bli bättre. Förhoppningar är ingen strategi och förändring kan bara åstadkommas av oss själva.

Förändringen måste både handla om vår politik, hur vi skapar en ny bild och en ny berättelse om vilka vi är, och hur vi organiserar oss.

Vi kommer inte ifrån att vår väljarbas är den välutbildade medelklassen. Det är den breda grupp där det finns engagemang och förmågan att ta till sig kunskap om de långsiktiga frågorna. Det är de som skaffar sig elbil, solceller, testar second hand och provar att äta vegetariskt någon gång i veckan. Yogamammor och deras teknikintresserade män, om vi ska generalisera.

Om vi ska vinna dem så måste vi ha en bred politik på alla områden som appellerar till dem, inte minst ekonomiskt. Det enklaste sättet att göra det är nog att närma sig tjänstemannafacken och se vad de tycker. Men också att skapa en trovärdig grön ekonomisk politik som premierar flit och sparande i stället för konsumtion av ändliga resurser.

Jag tror också att vi på allvar måste anstränga oss för att tvätta bort den bild som de flesta har om att vi är alarmistiska och faktiskt rätt kufiga. Man röstar inte på snubben som står i ett gathörn med en skylt om att jorden går under. Vi måste våga lyfta fram att vi faktiskt också är vanliga Volvo, villa, vovve-människor. Och vi måste våga vara positiva. Klimatet går att fixa. Det kommer att kräva en omställning. Men omställningen kommer att ge oss ett bättre liv.

Självklart ska vi kunna fortsätta resa, världen blir bättre och fredligare om vi träffas över gränserna. Men vi måste göra investeringar och teknikutveckling som gör att det går att leva våra liv klimatsmart. I allt från elflyg till goda vegetariska korvar.

När det gäller vår organisation så tror jag att det finns ett par saker att göra. Det första är att flytta ut huvuddelen av vår aktivitet på nätet. Det är där vi möter väljarna och det är där den politiska debatten förs. I dag är SD det enda parti som lyckats med detta. Vi måste bli bättre än dem på det.

I dag är jag rädd att vi är sämst av riksdagspartierna på nätet. Vi måste lära oss att formulera oss i TikTok-format och inte i broschyrer. Och så tror jag att vi behöver en partiledare. Dagens system med två språkrör gör oss otydliga och berövar oss ett viktigt varumärke.

Om vi lyckas förändra oss så har vi enormt stora möjligheter att bli ett parti som har ett avgörande inflytande på politiken på nationell, regional och lokal nivå.

Vi ser hur den traditionella mitten i form av Liberalerna och Centern har krympt med ihop under trycket av blockpolitiska ställningstaganden. Det är ett utrymme som vi kan ta hand om.

Ingen behöver ju fråga om vårt ställningstagande på den grön-bruna skalan. Vi är trygga i att vi aldrig kommer att samarbeta med konservativa bakåtsträvande partier. Vi är på väg mot framtiden.