Om det blir spel för Sverige i Qatar måste landslagets sponsorer se till att de inte bidrar till negativ påverkan på mänskliga rättigheter. Ett första steg är att kräva att Svenska Fotbollförbundet har en människorättspolicy som visar hur förbundet arbetar systematiskt med mänskliga rättigheter.
DEBATT. Inför veckans playoffmatcher – där Sveriges herrar kan knipa en av de sista platserna till VM i Qatar, har nyhetsbevakningen handlat mycket om Rysslands angrepp på Ukraina.
Idrottsvärlden har tagit stark ställning mot kriget – bland annat har ryska landslag och klubbar uteslutits från tävlingar och mästerskap. Den gamla lögnen att idrott och politik inte hör ihop verkar äntligen ha ersatts av tydliga ställningstaganden för mänskliga rättigheter.
Men idrott är också business. Sponsring är en viktig del av många företags affärsmodell och företagen som vill använda idrotten för att stärka sitt varumärke betalar miljoner för att få synas i samband med stora mästerskap.
Fördelarna med att förknippas med ett mästerskap eller ett lag innebär dock ett ansvar. Enligt FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter ska alla företag respektera mänskliga rättigheter i sin verksamhet, ett ansvar som sträcker sig även till företagens affärspartners.
För ett sponsrande företag innebär det ett ansvar att agera när människors rättigheter påverkas av mästerskapet. Det här har blivit tydligt i Qatar, där arenor, hotell och andra anläggningar byggts och bemannas av gästarbetare som saknar många av de rättigheter som vi här i Sverige tar för givet.
De senaste åren har flera stora sponsorer gått från att vara anonyma profitörer till att aktivt agera för mänskliga rättigheter. Till exempel beslutade Skoda att inte sponsra herrarnas ishockey-VM ifall mästerskapet ägde rum i diktaturen Belarus – ett beslut som ledde till att VM flyttades.
Sådana symbolhandlingar är viktiga och det är synd att fotbollens sponsorer inte visat samma styrka när det gäller Qatar – där migrantarbetare utnyttjas under slavliknande förhållanden.
Om Sverige går vidare till VM måste sponsorerna därför aktivt agera för mänskliga rättigheter. En ansvarsfull sponsor kan kräva att mästerskap inte ska tilldelas länder där systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter sker och där sponsorn bedömer att möjligheterna att påverka är små.
I fallet Qatar är det tyvärr för sent. I stället måste sponsorerna agera konkret för att förhindra negativ påverkan på mänskliga rättigheter.
Ett viktigt steg är att göra en riskanalys av det egna sponsringsarbetet och skapa sig en bild av situationen i landet där mästerskapet spelas. På vilka sätt riskerar mänskliga rättigheter att påverkas negativt och hur ska företaget agera för att förhindra att det sker?
En sponsor bör också kräva att det sponsrade förbundet har en uppförandekod med tydliga riktlinjer kring mästerskapet. Utnyttjas migrantarbetare på hotellen där laget ska bo eller på restaurangerna där de ska äta sin mat? Vilka villkor har personalen som sköter säkerheten runt spelen? En väg till att ta fram sådana riktlinjer är att utgå från en människorättspolicy.
En ansvarsfull sponsor måste därför även kräva att det sponsrade förbundet har en policy för mänskliga rättigheter. Det har till och med det hårt kritiserade Internationella fotbollsförbundet FIFA sedan några år, men inte det Svenska fotbollförbundet, SvFF.
Det är positivt att det svenska förbundet har agerat på plats i Qatar och gjort mycket för att lyfta frågan om migrantarbetares situation, men arbetet med att värna mänskliga rättigheter behöver vara systematiskt och gälla på samma sätt alltid. Därför är en policy så viktig.
Om bara några dagar vet vi om det blir ett VM för Sverige i Qatar. Då krävs att sponsorerna agerar tydligt för mänskliga rättigheter. Eftersom sport är politik. Och business.
