Inledning – "Det här är livet"

”Det här är livet”, säger mitt sexåriga barn till mig. Vi sitter på en skotskrutig filt i skuggan i den nyligen uppfräschade Svandammsparken i södra Stockholm. En kort promenad hemifrån. I vanliga fall brukar han säga ”att gejma är livet” och le så där som han gör när han vet att han säger något ”härligt”. Jag vet inte riktigt hur han plockat upp begreppet ”är livet”. Men jag blir varm inombords för att han helt otvunget uttrycker att mitt sällskap är fint. Det får mig också att fundera, för det synliggör min egen oförmåga att vara i nuet. Att bara vara där och njuta av stunden. För samtidigt pockar telefonen i min ficka på uppmärksamhet. Något kanske har hänt. Någon kanske har hört av sig. Jag brukar signera min bok Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig med ”det handlar om att leva, inte bara överleva” och jag menar verkligen det, men kan inte riktigt förmå mig att göra det själv. För mig är livet hela tiden planer framåt. Där och då i parken var jag i planeringsfasen av att läsa för honom, springa runt och leka lite med honom för det är viktigt med rörelse, sen gå hem och fixa lunch. Något lagom gott och nyttigt.

Vad hans ord plågsamt sa mig var att jag inte var där. Inte i nuet. Jag är ständigt i rörelse. Ständigt i planeringen och framtiden. Och kanske är det också därför jag lever mycket av mitt liv i förväntningarna på vad som ska komma. Jag vet att det är fel, och jag tänker att det är något jag borde jobba med hos mig själv ”någon gång i framtiden”. Som om jag hade all tid i världen. Som om nuet inte var något.

När jag lyfter blicken lite från vardagens planering ser det mörkt ut. Framtiden har tappat mycket av sin klarhet och liknar mest ett åskväder. Det är som att också luften i samhället dallrar, skakar som att det ska bli regn och oväder. Att något är på väg att hända. Att människor känner det, och kanske till och med hoppas att något ska hända. Efter en urladdning brukar luften kännas frisk och levande. Det mesta tyder på att luften inte kommer att bli frisk och levande den här gången. Tvärtom. Nästa oväder står i tamburen och väntar på att dra in. Och vi behöver ställa oss frågan: Vad gör vi när framtiden riskerar att ta slut? När tanken på slutet blir mer naturlig än tanken på något bättre. Jag ställer mig ofta den frågan.

Jag har intresserat mig för kriser och katastrofer – ja, och zombier då – i drygt tio år. Från den första kursen i att överleva zombieapokalypsen som jag ordnade, mest på kul, har intresset för de katastrofer vi står inför och hur vi kan förbereda oss för dem blivit allt större. Och samtidigt som mitt intresse för allvarligare frågor än zombier fördjupats rör sig världen mot allt fler stora hot. I mina böcker har jag diskuterat vad vi kan göra för att anpassa oss till en annan värld. Det är såklart viktigt eftersom vi på grund av klimatkrisen måste göra oss redo för att förbereda oss för en mer oförutsägbar värld. Men det är inte tillräckligt.

Organisering är inget nytt för mig. Jag har haft något slags Do it yourself-motto hela livet, långt innan jag hade hört talas om begreppet. Att bara kasta upp en boll, se var den hamnar och om någon plockar upp den. De mest politiskt formativa perioderna i mitt liv var under det tidiga 00-talet då den globala rättviserörelsen rörde om på den politiska spelplanen och proklamerade att en annan värld faktiskt var möjlig. Det var så det kändes då – det gick att påverka och förändra. Vi var många som i olika rörelser kämpade i gemensam riktning. Det känns på många sätt som en svunnen tid.

När vår livsstil försatt oss i en global pandemi under våren 2020 var det som en försmak av vad vi har framför oss. Det var framförallt två saker som slog mig under de inledande månaderna. För det första att teorierna om mänskligt beteende vid kriser och katastrofer stämmer. Pandemin var som en fallstudie i vad kriser innebär. Spontana initiativ med hjälp till behövande ploppade upp överallt. Vi handlade åt riskgrupper, tvättade händerna mycket längre än vanligt, träffade inte andra när vi var snuviga och så vidare. Vi följde på det stora hela myndigheternas rekommendationer. De flesta var solidariska och ville hjälpa till. Media fokuserade mycket på hamstringen av toalettpapper – vilket spädde på problemet och förstärkte känslan av att krisen också var kaos. Historier om själviska individer säljer. Och vi påverkades av hur media rapporterade om problem.

Även organisationer och företag ställde om till den nya situationen för att ge människor redskap att hantera ”det nya normala”. På ABF, Arbetarnas bildningsförbund, där jag jobbade ställde vi om verksamheten på bara någon vecka. Folkbildningens grund är ju att människor ska träffas, när vi helt plötsligt inte skulle göra det behövde vi nya verktyg. Vi tog fram studiematerial som kunde användas i preppingstudiecirklar digitalt: ”Så hanterar vi coronapandemin. Tillsammans!”. ABF startade mötesakuten där medlems- och samarbetsorganisationer kunde få hjälp med att ställa om verksamhet och mycket annat. Det uppstod en energi i det vi gjorde för att det blev tydligt att det var betydelsefullt och att vi kunde spela en viktig roll för människor.

Den andra saken jag tänkte på var att även kriser innehåller mycket vardag. Det är lätt att föreställa sig en kris utifrån hur den oftast skildras på film. Som ett ständigt adrenalinpåslag. Att det hela tiden finns viktiga uppgifter att utföra. Det akuta ögonblicket där liv och död står på spel. Men den här krisen var inte alls så (för mig i alla fall). Den var som en mer besvärlig vardag. Bråka med bonusbarnen om tid framför skärmen, sitta i långdragna tråkiga webbmöten, vara sur på grund av dålig sömn eller fastna i någon meningslös diskussion med någon ”idiot på internet” angående Sveriges coronastrategi. Eller att planera matvaruinköp för att inte behöva gå till affären när många andra var där. Men vardagen i kriser och katastrofer kan också innehålla värme, glädje och kärlek. I tidigare samhällskollapser såväl som i andra katastrofer finns alltid saker att ta tillvara på. Erfarenheter och positiva förändringar, gemenskap och hopp. Just det där med vardagen är vad som gör kriserna vi står inför svårbegripliga. De är här och nu, men oftast på en annan plats.

När jag nu gör de sista redigeringarna i boken så har Ryssland gått in i Ukraina. En tid av relativ fred i Europa har brutits. Känslan av kris är närvarande. Tusentals har gått med i de preppinggrupper som finns på Facebook. Det är tydligt att kriser och annalkande hot gör något med oss. Att det finns risk för att det inte är ”på en annan plats” nästa gång. Det sätter igång tankar om att framtiden inte behöver vara som idag fast lite bättre. Just nu är det flera miljoner människor på flykt undan kriget i Ukraina och viljan att hjälpa till är påtaglig.

Globalt levde 84 miljoner människor på flykt i slutet av 2021. Det är ungefär en procent av alla som lever på planeten. Många har drivits iväg från områden som de bebott i generationer på grund av torka, översvämningar och missväxt, andra på grund av krig om resurser. Hur skulle du påverkas om den siffran tiodubblades globalt? Eller om fyra gånger så många barn dog innan de är fem år? Om antalet arter som dör ut ökade dubbelt så snabbt? Runt 800 000 människor i Europa dog i förtid på grund av avgaser och luftföroreningar 2015. I Sverige var siffran runt 8 000 (livet förkortades i snitt med elva levnadsår). Det är också en form av vardag för oss idag. Du kanske kommer att läsa om förkortade liv eller människor på flykt i tidningar och höra rapporter om svält på Afrikas horn igen. Men kommer det leda till att du gör allt för att hindra att det fortsätter? Vad krävs för att du ska gå ut och demonstrera, blockera en kolgruva eller ett oljeraffinaderi? Vad krävs för att du ska engagera dig i en klimatrörelse eller kräva att din bostadsorganisation gör något? Det är sällan siffror som gör det. Men det är ofta i form av siffror problemen är formulerade.

Det är också något i vår samtid som bryter av den framgångssaga som vi levt med de senaste två seklerna av aldrig tidigare skådad teknologisk och ekonomisk utveckling. Även om hotbilder alltid funnits har tidigare generationer ändå haft en framtidstro. Men något har hänt. Dagens unga tror inte längre att de kommer att ha det materiellt bättre än sin föräldrageneration.1 De har genomskådat vår tids stora berättelse och förstått något som de flesta vuxna inte förstått. Att det inte alltid måste bli bättre.

Fotnoter

1. I studier i både hög- och låginkomstländer tror de flesta i majoriteten av länderna att de kommer att få det sämre och bli mindre lyckliga än sina föräldrar, enligt Roland Paulsen i boken Tänk om.

Ordfront förlag 2022