Varför är det plötsligt så viktigt att ”förstå” antivaxxare, men inte den redan hårt utsatta grupp av människor som de riskerar livet på? De som under två års tid stannat hemma av det enkla skälet att de med all sannolikhet kommer att dö om de drabbas av covid-19? Som uppmanats att undvika alla sociala kontakter, sin viktiga rehabilitering, sina apotek- eller läkarbesök?

Vem som helst kan när som helst få en stroke, råka ut för en bilolycka eller drabbas av en svår sjukdom. Vägen tillbaka är svår, uppförsbackarna är branta och du får räkna med att motgångarna kommer slag i slag. Det är enkelt att ge upp, men till din egen förvåning kommer du inte ens att tänka tanken. Med en ny sorts viljestyrka och lite hjälp från rehabiliteringssjukvården kommer du att ta ditt liv tillbaka.

Att ha klarat den resan och sedan upptäcka att någon politiker har fått för sig att rehabiliteringssjukvården är för ”dyr”, att några öres skattesänkning är viktigare än dina fri- och rättigheter – ja, det kräver självbehärskning. Men att tvingas in i ”frivillig” isolation, där alla dina sjukgymnastiska framgångar långsamt vittrar sönder, och detta enbart av det skälet att folk inte har vett att hålla avstånd, bära mask eller ta sina vacciner – det är bara för mycket.

Jag har vansinnigt svårt att förstå den här förståelsen. Ingen gör nyhetsinslag om våra rättigheter. Jag hör inga protester eller ser några demonstrationer mot att de sjuka har mist sin frihet på grund av fysiskt friska människors hänsynslöshet. Till och med den svenska kyrkan tycks ha vänt oss ryggen.

Lyckligtvis tycks det inte finnas någon överdödlighet i covid-19 bland människor som lider av neurologiska sjukdomar, men många med dessa sjukdomar är multisjuka, inte sällan har deras begränsade rörelseförmågor lett till sjukdomar som diabetes och högt blodtryck. Isolationen och immobiliseringen under covid-pandemin innebär stora hälsofaror när pandemin väl är över.

Nu står vi därför inför ett stort behov av rehabiliteringsinsatser. För dessa patientgrupper är motion avgörande för att sjukdomen inte ska förvärras. Sociala kontakter är centrala inte bara för det mentala välbefinnandet, utan för att stimulera viktiga kognitiva funktioner, minne, språk och koncentration. Allt det där är vad rehabiliteringssjukvården pysslar med, men av den finns det inte mycket kvar och vad många av oss fruktar är att det saknas vilja att återställa den. 

Jag trodde aldrig att jag, en privilegierad, högutbildad medelålders man, skulle hamna i den grupp av medborgare som allt oftare betraktas som fullkomligt värdelösa, kanske snart bedöms vara ”icke-livsvärdiga”. En nyttig erfarenhet. Och du kan hamna här fortare än du anar, men det vore tragiskt om det vore först då som du inser att en människa har skyldigheter mot andra än sig själv.