Den svenska staten måste ge en officiell ursäkt för vanvård och övergrepp som människor med funktionsnedsättning utsatts för på institutioner, kräver organisationen DHR. Men det kommer inte att ske i närtid, är beskedet från socialdepartementet.
– Om man inte erkänner att man har gjort fel, så är risken väldigt stor för att saker och ting upprepar sig igen för att man inte har lärt sig något av sin historia, säger Åsa Strahlemo, ordförande för DHR, en organisation för personer med nedsatt rörelseförmåga.
Vipeholmsanstalten i Lund är det mest omtalade exemplet. Här vårdades 3 155 personer under åren 1935–1970 och utsattes samtidigt för diverse försök. I de omtalade kariesexperimenten förstördes patienters tänder medvetet genom att de fick äta stora mängder socker.
– Vipeholm är det mest belysta exemplet, men det har inte forskats så jättemycket på vad som försiggått på de andra institutionerna. Det finns många andra fruktansvärda historier från andra institutioner i Sverige, säger Åsa Strahlemo.
Egna erfarenheter
Hon tar sina egna erfarenheter som exempel: Som litet barn på 1970-talet separerades hon långa perioder varje år från sin familj för att genomgå träningsprogram på institution.
– Jag har inga minnen av att jag under de månader varje år som jag var på institution fick vara i kontakt med mina föräldrar. Jag var i personalens våld och den som inte lydde blev bestraffad.
DHR vill också att en minnesplats eller ett minnesmärke uppförs, antingen i närheten av Vipeholm i Lund eller på någon annan plats i Sverige. Det är viktigt inte minst eftersom många personer som levt på institution lagts i gravar utan namn, anser Åsa Strahlemo.
– Det blir ett sätt att minnas alla dem. Det blir också en plats för anhöriga att minnas på, men också för att påminna om hur illa det kan gå.
En inledande kontakt för att lyfta kraven togs med regeringen via ett brev till dåvarande statsminister Stefan Löfven (S) december 2020, vilket nyligen resulterade i ett möte på socialdepartementet.
"Fullständigt förfärligt"
Statssekreterare Tobias Lundin Gerdås beskriver dialogen med DHR som förtroendefull och nära.
– De uttryckte den fasa som många av deras medlemmar har känt efter den rapportering som varit om Vipeholm och det går inte att göra något annat än att dela denna känsla. Det är fullständigt förfärligt, säger han till TT.
Men en offentlig ursäkt från staten är inte nära förestående. En sådan har bara givits en gång tidigare i Sverige, efter den så kallade vanvårdsutredningen, framhåller han. Det blir problematiskt att bara välja ut ett mörkt kapitel i den svenska historien och be om ursäkt för det, anser han.
– Vi har inte bett om ursäkt för baltutlämningen, vi har inte bett om ursäkt för kriminaliseringen av homosexualitet, vi har inte bett om ursäkt för skotten i Ådalen.
– Det finns många mörka kapitel i svensk historia. Det blir svårt att enbart ha en diskussion om ett av de kapitlen, säger Tobias Lundin Gerdås.
Komplicerad process
En offentlig ursäkt skulle också förutsätta en lång och komplicerad process, som kräver total uppslutning från samtliga partier i riksdagen, menar han. Men med det sagt vill han dock inte helt utesluta en offentlig ursäkt framöver.
– Den frågan behöver vi analysera och titta på under en lång period framåt och se hur vi kan bidra politiskt för att sätta ljus över det här mörka kapitlet i svensk historia, säger Tobias Lundin Gerdås.
När det gäller frågan om en eventuell framtida minnesplats kommer departementet inleda en dialog med Lunds kommun.
Vipeholmsanstalten
Under åren 1935–1970 vårdades 3 155 personer på den statliga Vipeholmsanstalten. Den startades som en specialanstalt för personer med svåra intellektuella funktionsnedsättningar, som enligt den tidens uttryckssätt var ”svårskötta och obildbara sinnesslöa”.
Patienterna bar dagtid randiga anstaltskläder och rutinerna var enahanda. Vintertid kom de flesta aldrig ut och även under sommaren låg många till sängs hela dagarna. Uppegående patienter kunde vallas på inhägnade gårdar. Patienter i bättre mentalt och fysiskt skick ingick i arbetslag som skötte det praktiska arbetet på anstalten. Först 1960 inleddes försök med terapeutisk verksamhet.
Patienterna ingick i diverse försök med olika behandlingsmetoder och vårdformer. I ett tal som chefsläkaren höll på 30-årsjubileet 1965 sammanfattade han: ”Här prövades elchock, insulin, glutaminsyra, lobotomi, kastration och olika vårdformer.”
I kariesexperimenten 1945–1955 förstördes vissa patienters tänder medvetet genom att de fick äta socker i olika former.
I boken ”Idiotanstalten” fokuserar författaren Thomas Kanger på massdöden på Vipeholm i början av 1940-talet. Nästan en fjärdedel av de manliga patienterna dog 1941–1943 efter att ha tappat i genomsnitt tolv kilo i vikt. Chefsläkarens officiella förklaring var ”biologisk mindervärdighet”.
Källa: ”Idiotanstalten” av Thomas Kanger
