Just nu är alla är arga på Miljöpartiet. Det högerkonservativa blocket vet att det enda sättet att vinna nästa val är om man kampanjar MP ut ur riksdagen.

Socialdemokraterna tar samtidigt varje chans att distansera sig från sin forna regeringspartner och toppolitiker från Vänsterpartiet säger att de måste ”våga stöta sig med den där Märta Stenevi”. I undersökningar har MP gått om SD i att vara landets mest hatade parti.

Det är förstås ingen rolig position att befinna sig i. Viljan blir då lätt stark att gå belackarna till mötes. Slipa bort kanterna. Bli osynlig och mindre obekväm, lite som ett mobboffer som tror att retandet ska upphöra om man bara vore lite mindre ful, lite mindre dum, lite mindre värdelös.

Sådant hjälper dock sällan. Den kontroversiella konstnären Lars Vilks sa en gång att ”om ni hamnar i en kontroversiell situation ska ni inte försöka göra den bättre. Försök istället att göra den värre”.

Säga vad man vill om Lars Vilks, men det finns en paradoxal klokskap i uttalandet. Kanske vore det bättre att göra de andra partierna ännu argare?

För sanningen är att MP:s förtroende är stukat även hos miljörörelsen.
Man upplevs ha kompromissat för mycket och varit för pragmatisk. Nya partier som Klimatalliansen och Partiet Vändpunkt riskerar att splittra de gröna rösterna. Men det bör ge upphov till självreflektion att dessa partier inte ser MP som en naturlig hemvist. Kanske skulle det bli skillnad om MP stack ut hakan mer?

För ett litet parti är det i regel klokt att sticka ut. Liberalerna använde sig under sin storhetstid av 20–80-metoden. Om 80 procent av väljarna blev jättearga men 20 procent gillade det, skulle de gå framåt. Det fungerade. Liberalerna gjorde ett rekordval.

För det värsta i politiken är faktiskt inte att vara kontroversiell. Det är att vara osynlig. Om alla attackerar dig får du många tillfällen att synas i media och framföra din åsikt. Håller ingen annan med, kan du framstå som en tokfrans. Men chansen finns också att du framstår som en ensam sanningssägare.

Det finns många exempel på att det kan vara fördel med att vara ensam om en åsikt. Vänstern gick upp två procentenheter när Nooshi Dadgostar ensam satte sig på tvären mot hyresutredningen. SD har skickligt odlat sin outsiderroll som de enda som vill minska invandringen – nu har de fått hela den politiska spelplanen att rätta sig efter dem. Och en av få gånger MP haft över fem procent i opinionen på senare år, var när man hotade att hoppa av regeringen över migrationspolitiken.

Många blev arga. Men de som tyckte MP hade rätt såg ett parti som stod på sig, trots stark motvind. Sådant föder respekt. Men då måste man släppa sargen och våga.

Spelplanen har dessutom ändrats genom att Vänsterpartiet helt lämnat walk over om en systemkritisk miljöpolitik. Konkurrensen blir hård om de medelklassväljare som vill se en lättsmält omställning som inte hotar några starka intressen överhuvudtaget.

Det finns nog enklare röster att hämta om MP vågar tala om elefanten i rummet – att vi faktiskt måste göra stora förändringar av vår livsstil. Att business as usual inte fungerar. När till och med DN:s ledarsida framför sådana systemkritiska tankar är det uppenbart att något har hänt.

I en tid av massutrotning av arter och otillräckliga utsläppsminskningar behövs någon som vågar vara obekväm. Inte minst rörelsen runt Greta Thunberg visar att det finns efterfrågan på en sådan politik. 

MP möter mycket motstånd just nu. De borde göra det bättre, genom att göra det värre.