I veckan kom två kriminalpolitiska beslut, tyvärr var det inga överraskningar i det. Man vill utreda anonyma vittnen och ”tidsbegränsade visitationszoner”. Förslag som på något märkligt vis nästan blivit okontroversiella i debatten. Inte för att det finns någon rimlighet i dem, utan för att diskussionen om brottsligheten bara hanteras utifrån dimensionerna minskad migration och ökade repressalier.

Problemet med de utgångspunkterna är inte bara att metoderna då inte hjälper, utan att de också förvärrar situationen. När regeringen presenterade de här två förslagen gjorde man det med orden ”det ska bli väldigt jobbigt att vara kriminell”. Och det är klart att det är en fördel om den kriminella livsstilen är jobbigare. Men visitationszoner gör det inte jobbigt att vara just kriminell, de gör det jobbigt att vara. Det innebär att de som bor i områden med relativt många kriminella också kommer få möta repressalierna som egentligen var menade för de kriminella.

Omformulerat: I just de områden där rekryteringen till kriminella gäng är som störst, vill man göra det så jobbigt som möjligt att leva. Gissa vad det får för konsekvenser för kriminaliteten på sikt?

Det andra förslaget är lite annorlunda. För anonyma vittnen används i praktiken nästan inte alls i de likvärdiga länder där det tillåts. Det kommer alltså sannolikt inte påverka så mycket över huvud taget. Det finns en oro bland jurister att det urholkar rättssäkerheten. Det var också därför förslaget avstyrktes i en statlig utredning så sent som i fjol. Eftersom det om det används naggar väldigt hårt på den åtalades möjligheter att försvara sig. Samtidigt är det väldigt svårt att hålla ett givande vittnesmål så anonymt att den åtalade inte kan identifiera personen som avger det. I praktiken har det inneburit att bevisvärdet för ett anonymt vittnesmål har bedömts väldigt lågt, och för åklagarna har det varit ett meningslöst verktyg att utnyttja.

När DN intervjuar olika personer kring förslagen konstaterar Polisförbundets ordförande att bland poliserna är visitationszoner inte speciellt intressanta verktyg. Eftersom de redan i dag har stora möjligheter att visitera vid behov. Däremot lyfter hon farhågorna att det skulle uppfattas som godtyckligt och diskriminerande. Liknande ord hörs från danska kriminologen David Sausdal, som menar att det finns en risk att de danska visitationszonerna haft effekten att laglydiga medborgare förlorat tilltron till polisen.

Kritiken kommer så klart inte få regeringen med SD att svänga. Utredarnas uppdrag är inte att utreda om, utan hur. Kritiken kommer vara massiv, men inget regeringen inte redan hört. För Sverigedemokraterna och Moderaterna bryr sig inte, man har bestämt sig för att det är den väg som ska vandras, oavsett om det hjälper eller ej. 

Frågan är om man ens vill att förslagen man lägger fram ska fungera. De senaste 20 åren har rättspolitiken skytt att låta förslagen grunda sig i vad kriminologer och jurister menar faktiskt skulle fungera. Det har inte spelat någon roll vilket block som suttit i Rosenbad. En karusell av hårdare tag, fler kriminella, hårdare tag, fler kriminella, allt på repeat. Och plötsligt står de där, vid makten, det parti som tjänar som absolut mest på att hålla konflikten mellan utanförskapsområdena och samhället vid liv.

Jag hoppas att de verkligen i alla fall själva tror på sina förslag, men det blir allt svårare hålla det hoppet levande.