Som fyrabarnspappa har William Grönlunds oro för vad det förändrade klimatet ska bära med sig vuxit fram gradvis. Beslutet att på allvar göra något åt oron kom för fyra år sedan när tonårssonen frågade om det överhuvudtaget fanns någon idé att skaffa barn. Nu som då var världen på kurs att bränna förbi Parisavtalets mål om att begränsa uppvärmningen en bra bit under två grader och sträva mot 1,5 grader, jämfört med förindustriella nivåer.

– Frågan var inte plockad från det blå, i den fanns både någon form av förnuft och rationalitet. Det fick mig att stanna upp, där är min drivkraft. Grundat i föräldraskapet, säger William Grönlund.

Han tycker inte att Sverige gör sitt. I februari byttes aktivism i den utomparlamentariska klimatrörelsen mot att engagera sig i den nybildade rörelsen Klimatalliansen, som för en valkampanj för att ta sig in i riksdagen. Återkommande har partiet kritiserats för att riskera Miljöpartiets framtid i riksdagen, en kritik som William Grönlund tar med ro.

– Vi konkurrerar om rösterna i en valrörelse och utmanar maktbasen, för det är så vi blir intressanta. Då kan vi föra strålkastarljuset till sakfrågan, helt oavsett vilket parti det gäller. De som har en progressiv klimatpolitik tjänar på det.

”Politik är som att bygga hus”

Samtidigt påminner Klimatalliansens politik om den som förs av Miljöpartiet – i flera viktiga sakfrågor. Man vill ställa om stora delar av skogsbruket till kontinuitetsbruk, öka tempot i EU:s klimatomställning, skärpa Sveriges klimatmål till 2035, stödja förslaget om ekocid som internationellt brott och skydda de fjällnära skogarna – som ett par exempel. Men William Grönlund säger att den stora skillnaden ska förstås i att partiet inte är fast i något ideologiskt ställningskrig med övriga partier, där lösningar på den stundande klimatkatastrofen blir till partsinlagor.

– Politik är som att bygga ett hus, man bygger en altan, en toalett, ett badrum och så kommer det en ny ägare, en ny regering och riksdag, som behåller en vägg men river en annan. Så tar man två steg framåt och ett bak, det är ju så man bygger ett samhälle trots att man tycker annorlunda. Men nu brinner det en bra bit in i farstun, då är det fullständigt barockt att säga: Titta – ”Det brinner därborta, ska vi inte gå in i sovrummet och välja tapet?” Klimatkatastrofen är inte en fråga om åsikt eller tyckande. Det är en fråga om självbevarelsedrift och det förenar oss som människor. Då kan vi inte ideologisera det, säger William Grönlund.

Syre: Samtidigt går det inte att komma ifrån att lösningarna måste formuleras som politik. 

William Grönlund svar på det är att för klimatalliansen handlar det om att gasa. Men också om att dra i handbromsen.

– Men bromsandet vågar faktiskt inte ens MP riktigt formulera för att man är rädd att förlora röster. Det är min analys. Hamnar vi i en riksdag och sedermera vid ett förhandlingsbord, så har motparten någon som sitter där och i praktiken skiter i om de blir omvalda. Det viktiga är att vi löser frågan, vi känner inte att vi har något behov av att finnas kvar över väldigt lång tid, utan är här bara för den här frågan. Det gör att vi är beredda att gå mycket, mycket längre.

Syre: Även MP har sagt att de inte vill positionera sig på en vänster- och högerskala. Finns det inte en risk att den politiska dynamiken ändå gör att man drivs i den fållan. Jag menar ni driver en fråga om köttskatt – nya skatter är sällan populära på högersidan.

– Om man tänker skattefrågor så har det från högersidan traditionellt setts som att andra människor vill begränsa friheten. Men det som sätter gränser är inte längre andra människor med andra ideologier utan planetära gränser. Den insikten håller på att ta sig fram hos många högersinnade också. De flesta ser att det inte är något som formuleras eller skapas av en politisk motståndare, utan en fysisk realitet.

Syre: En av de stora knäckfrågorna för alla som vill driva progressiv klimat- och miljöpolitik är att det finns risker för backlash när grupper blir snedfördelade i omställningen. Hur kan er politik garantera att det inte sker?

– Jag tänker att frånvaron av klimatpolitik i valrörelsen bäddar för det. I en valrörelse ska man söka väljarnas förtroende för att driva politik fyra år framåt, allra helst mycket längre. Är det nu så, med tanke på vad som sker i Europa, att det i närtid innebär att politiken måste ta till väldigt stora åtgärder för att komma tillrätta med klimatkatastrofen. Ja, då har man jättestora problem att göra något radikalt man inte sökt stöd för i valet, då har man bäddat för gula västarna eller något liknande. Och där ser vi att vi bidrar genom att lyfta frågan och förmå de andra partierna att prata om det. Sitter man sedan i en riksdag krävs det naturligtvis satsningar på sådant som omskolning och utbildning som heter duga.