Den sittande presidenten, Frankrikes åttonde i nuvarande ordningen, kom till makten året efter några av de värsta terrordåden i Europas historia. Under mandatperioden har Macron ställts inför en global pandemi, ett uppblossat krig på kontinenten, en storbrand i Notre-Dame och ett bångstyrigt EU där han har velat ta täten.

Han har också hamnat i regelbundna och rejäla bråk med stora delar av det franska folket.

Många av Macrons reformer har mött omfattande demonstrationer. Inte minst 2018, då rörelsen Gula västarnas protester mot högre bränslepriser övergick i en allmän missnöjesvåg som sköljde över landet.

Utmanad av flankerna

I presidentvalet 2017 fick nykomlingen Emmanuel Macron – en tidigare minister som hade lämnat Socialistpartiet för att bilda en egen mittenrörelse – mest stöd av alla kandidater i den första omgången (24 procent). Han gick till val i balansgång med ett budskap om att vara lite både och, med stark välfärd och stark tillväxt samtidigt.

Faktum är att Macron fick mer stöd den här gången (27,8 procent), när fransmännen lade sina första röster för två veckor sedan.

På fem år har de tidigare maktpartierna Socialistpartiet (PS) och Republikanerna (LR) i princip utmanövrerats helt. Macrons enda riktiga utmanare kom från varsin ytterflank: nationalistledaren Marine Le Pen och vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon, som bägge samlat mer stöd sedan förra valet.

I slutänden var det Le Pen som knep den andra av två biljetter till finalomgången, med en dryg procentenhet mer stöd än Mélenchon.

2017 fick Macron två tredjedelar av rösterna mot Le Pen, men den här gången blir det av allt att döma en mycket jämnare historia. I de senaste mätningarna har Macron fördel med 53 till 55 procents stöd.

Tredje gången gillt?

Under de senaste åren har staten fått agera stöd till stora delar av samhället och hushållen, under pandemin och sedan under Ukrainakriget med dess ekonomiska följder. För franska väljare har köpkraften – hur mycket de har kvar i sina plånböcker – varit den överlägset viktigaste frågan inför detta val.

Emmanuel Macron har hållit fram sina framgångar i att värja Frankrike från kriserna, med låg arbetslöshet och en BNP på uppgång. Marine Le Pen lovar att ge ännu mer pengar ”tillbaka till fransmännen”.

Le Pen hoppas att det blir tredje gången gillt. Sedan hon tog över partiet Nationella fronten från sin far Jean-Marie Le Pen 2011 har hon metodiskt sökt tona ned dess radikala och främlingsfientliga framtoning. Partiet har bytt namn från Nationella fronten till Nationell samling, EU-motstånd har bytts mot EU-skepsis och stödet har sakta men säkert ökat.

I bakgrunden finns ännu radikala förslag, som ett totalt slöjförbud på franska gator. Marine Le Pen hade fram till Ukrainakrigets utbrott uttryckt en stor beundran för Vladimir Putin, men detta tycks inte ligga henne till last hos väljarna.

Vänstern vågmästare

Vänsterväljare kan komma att avgöra valet. För många inom den dryga femtedel av väljarkåren som röstade på vänsterradikalen Jean-Luc Mélenchon är ett val mellan mittenliberale Macron och högerradikala Le Pen ett val mellan pest och kolera. Många kan välja att avstå.

Förra gången manade Mélenchon motvilligt till stöd för Macron. Denna gång har han nöjt sig med att uppmana till röster ”mot extremhögern”.

Anspänningen inför den stora tv-debatten i onsdags var stor, men den blev inte lika avgörande som för fem år sedan, då en uppeggad Le Pen framstod som aggressiv mot en mer lugn Macron. Den här gången ansågs bägge kandidater hålla fort kring sina respektive ståndpunkter.

Bägge kandidater väntas hålla valvakor i Paris under söndagskvällen. Då kommer det att stå klart vem av dem som kommer att bo i palatset på den norra sidan av Champs-Élysées framöver.