DEBATT. I samband med den islamistiska terrorattacken mot gayklubben London Pub i Oslo har det skrivits mycket om islam och religionens roll rörande sexuella identiteter och beteenden.

Att debattera är svårt och många gör misstaget att försöka ta ställning emot homofobi genom att uttrycka sig islamfobisk.

Resultatet blir farliga föreställningar i stil med att “eld ska släckas med eld” och odemokratiska beteenden som krav på att islam ska förbjudas och muslimer förhindras att migrera.

Därför är det viktigt med rationella, sansade och rimliga åsikter i debatten –  som debattören Jonas Gardell som visar att man kan kritisera extrema idéer och beteenden utan att man själv agerar som extremist.

Gardell har vid flera tillfällen skrivit om islam och homosexualitet, ett ämne som har blivit viktigare i samhällsdebatten i takt med alla sociala och kulturella förändringar i Europa sedan 2010-talet.

Diskussionerna handlar också om hur muslimer globalt sett förhåller sig till homosexualitet och om hur det är att vara muslim och homosexuell.

Det finns en hel del muslimer som har negativa och hatiska attityder mot homosexuella men forskningen visar också att fler muslimer har blivit mer toleranta och accepterande.

Positiva och inkluderande attityder till hbtqi-personer är särskilt framträdande i kosmopoliska samhällen eftersom fler människor där kommer i kontakt med människor med olika livsstilar och identiteter.

Rörlighet, frihet och öppenhet är bland det viktigaste för att människor ska kunna få bättre förståelse för varandra. 
 
Tolerans och acceptans kräver också gemensamma institutioner som gör det möjligt för pluralism, religionsfrihet och individens identifikation. Samtidigt finns det problem med sekularism, till exempel i Sverige som anses vara ett av världens mest sekulariserade samhällen – samtidigt som staten ger skattepengar till religiösa organisationer genom Myndigheten för stöd till trossamfund.

Även i Frankrike sponsrar staten flera katolska skolor i och utanför landet.

Sådana exempel visar varför debatter om religion och identifikation ofta är präglade av paradoxala och motstridiga beteenden.

Detsamma kan vi se i Gardells argumentation, då han bland annat menar att svenska staten borde sponsra “mellanmjölk-islam” och ställa mer krav på demokratiska värderingar hos muslimska organisationer.

Gardells argumentation bygger på goda intentioner men hamnar ändå fel, bland annat eftersom han i praktiken förespråkar att Sverige ska definiera vad som är “rätt” form av islam.

Det vore oförenligt med demokratiska värderingar eftersom det offentliga har som uppdrag att skydda våra friheter och rättigheter – inte att bestämma om hur vi ska använda dem. 

Jag är själv humanist, alltså en icke-religiös person med tron på människan, men jag skulle inte vilja att en statlig tjänsteman sa något till mig i stil med “Hej Vladan, vi på myndigheten har bestämt vad humanism är och därför måste du följa våra regler i ditt vardagsliv eftersom vi inte litar på att du kan tolka begreppet humanism i praktisk mening på egen hand”.

Det är inte statens uppgift att besluta om vad som är rätt och fel rörande vilken community man ska vara en del av och hur communityn ska konstureras.

Det är främst i teokratiska och odemokratiska samhällen som Iran och Ryssland som  staten anses ha rollen att besluta om vad som är “rätt” religion.

Världens muslimer måste kunna diskutera vad islam är liksom världens kristna måste kunna diskutera kristendomen.

En sak som alla människor har gemensamt är att vi alla består av olika berättelser och socialt skapade identiteter som vi dagligen använder i olika situationer och diskuterar och bråkar om – och som vissa försöker förändra eller avskaffa.

Låt det vara så tills mänskligheten blivit bättre på att hantera vår världs mer komplexa institutioner och processer.