Den senaste tiden har jag samtalat med delar av den iranska frihetsrörelsen. Den som utger sig för att vara regeringskritiker men som delar regimens syn på etnisk underordning, ”alla är iranier i Irans mångfaldsmosaik”.

Kurder i demonstrationer världen över, även i Sverige, vittnar på sociala medier om hur de hamnar i konflikt med den persiska majoritetsbefolkningen där de anklagas för att splittra systerskapet när de närvarat med kurdiska flaggor och därigenom gjort maktskillnader kvinnor emellan synliga.

”Det finns ingen tid för privilegierade diskussioner. Först krossar vi regimen, sen tar vi tag i de frågorna”, skriver en persisk feminist efter min senaste Syrekrönika.

Detta är ett onämnbart arv från gröna vågen 2009, där motståndet mot intersektionalitet gjorde att majoritetsfeminister förvandlades till agenter för iransk skrytsam gruppsammanhållning som reproducerade nationell chauvinism. Allt detta leder till att skäggen i Teheran inte är ensamma med att skapa en omfattande press på etniska och religiösa grupper som bahaier att assimilera sig.

Är det anständigt att protestera mot en totalitär regim och samtidigt försvara etniska hierarkier och legitimera strukturer som har skadat ett land så länge? Varför ska inte baluchiska kvinnor, som står sig själva närmast, få representera sig själva och tillåtas tala om det etniska förtrycket?

Det är tabubelagt att påminna om att stora delar av aktivistmiljön är präglade av en persisk etnocentristisk doktrin. Det finns en assimileringstradition inom iranska styren och rörelsen upprätthåller en maktordning som förblir en inflytelserik del av den offentliga diskursen i och utanför Iran, men den är svårgreppad eftersom att den formuleras artigt för i Iran förnekas inte kurdernas existens, till skillnad från i andra Mellanösternländer. För i Iran är kurder lyckliga iranier, att säga något annat är att skapa splittring.

Det kommer med högt pris att påminna aktivister om att kurder utgör cirka tio procent av Irans befolkning men står för hälften av Irans politiska fångar och att antalet dödsdömda kurder är oproportionerligt högt. Det kostar även att påminna aktivister om att sluta använda Jîna Aminis koloniserade namn “Mahsa” för hon var inte bara kvinna utan även kurd från arbetarklassen.

Jag är säker på att om Jîna hade dödats i östra Kurdistan (nordvästra Iran) hade ingen haft en aning eftersom det inte kostar mullorna något att döda någon där, men nu dödades hon i Irans huvudstad. Om Zahra Mohamadi, som slängdes i fängelse för att hon var lärare i kurdiska, eller Zeynab Jalalian, som dömdes för mohareb (”fiendeskap mot Gud”), förföljts i Teheran kanske deras fall också fått global uppmärksamhet.

En frihetsrörelse som förnekar förtryckssamverkan i de egna leden bygger hus på lös sand. Om den inte blottlägger konfronterar, avlägsnar förtryck och inte vill erkänna den utbredda etnocentrismen i sin egen bakgård så har den misslyckats. En förtryckshatande aktivistmiljö som samtidigt accepterar maktojämlikheter och avvisar svagare grupper kommer endast att ersätta ett förtryckande styre med ett annat.