I förra veckan gjordes lagen om utlandsspionage till grundlag. Lite senfärdigt vaknade medierna, och vissa politiska partier, och belyste hur farlig lagen riskerar att bli. Ett av de partierna var Miljöpartiet som röstade för lagen i våras, men röstade mot lagen i förra veckan.

Att man ändrade sig var bra. Lagen har många problem. Ett av de största är den svävande osäkerheten. Det är lite så där svävande oklart om journalister verkligen får publicera hemliga uppgifter som visar att turkiska militärens attacker mot kurder i Syrien utgör krigsbrott. Att inte veta om det är brottsligt eller inte riskerar att leda till självcensur. Det är sannolikt också det som gjort att vare sig nyhetsredaktionerna eller ledarskribenterna riktigt vaknat förrän veckan innan det sista beslutet var fattat. Det gjorde det svårt att skriva om det, svårt att veta riktigt hur farlig lagen var. Därför är det inte speciellt konstigt om ett parti ändrar sig när debatten väl väckts till liv.

Men när man ändrar sig så kan man inte motivera det hur som helst. Före detta demokratiminister Amanda Lind motiverar deras beslut så här:
”Säkerhetsläget har försämrats. Sverige är på väg in i Nato, en militär allians med auktoritära ledare som redan nu ställer krav på Sverige som många av oss trodde skulle vara otänkbara för Sverige att gå med på innan denna process drogs igång. En grundlagsändring som rör vår yttrandefrihet och tryckfrihet kommer därför i ett annat ljus som – menar vi – skulle kräva en förnyad beredning.”

Hon gör det efter att ha förklarat att syftet med att grundlagsändringar kräver två beslut är att det ger tid till en fördjupad diskussion, men också att omvärldsläget kan ändras.

Det är sant, när man fattade beslutet den 6 april hade vi inte ansökt om medlemskap i Nato. Men det här är ändå en grundlag. Vi hade redan försett en krigande part i Europa med vapen. Diskussionen om Nato gick het. Samarbetet med Nato var redan innan så djupt att ett Natointräde i sig sannolikt inte påverkar huruvida lagen är applicerbar eller inte. Men oavsett allt det – tanken att vi fattar beslut om grundlagar med så kort tidshorisont att man inte såg framför sig en eventuell Natoansökan i framtiden är orimlig.

Jag hoppas att det inte är så. Jag hoppas att det inte heller är så att man kände sig så intimt förknippad med den regeringsmakt man redan lämnat att man därför valde att ställa sig bakom beslutet i våras men mot beslutet nu. Jag hoppas att det handlar om att man inte var på alerten, inte riktigt hade förstått hur farlig lagen är. Men om det vore så, då måste man också kunna vara ärlig nog att säga det.