Uppdateringen, som redovisas av experter inom Internationella naturvårdsunionen (IUCN) visar att arten nu försvunnit helt från tre länder: Vietnam, Laos och Kambodja. Myndigheterna i de tre länderna – före detta Franska Indokina – har helt misslyckats med att få till fungerande skyddsåtgärder.

I två andra länder i regionen, Myanmar och Malaysia, finns det fortfarande kvar tigrar, men deras antal har gått ner kraftigt sedan 2010, till drygt 20 i Myanmar och cirka 100 i Malaysia. Läget i Myanmar är nu prekärt.

4 500 tigrar

Orsaken till att IUCN jämför med 2010 beror på att tigerländerna då, efter ett möte i Ryssland, enades om att försöka fördubbla den vilda tigerpopulationen.

Då beräknades antalet vilda tigrar till cirka 3 200. Idag, tolv år senare, uppskattas antalet till cirka 4 500, en ökning med 40 procent. I bästa fall kan det finnas ytterligare 1 000 djur, vilket i så fall skulle innebära en stam på 5 500 tigrar.

Detta är onekligen positivt. Tigerns utsatta situation har länge varit i fokus, och för första gången har man lyckats vända den dystra trenden.

Allt hänger på Indien

Problemet är att nästan allting nu hänger på hur det går i Indien. De indiska myndigheterna har varit extremt duktiga på att avsätta effektivt skyddade områden och skapa korridorer mellan dessa. Resultat: de senaste tio åren har antalet tigrar i landet ökat från cirka 1 400 till cirka 3 000.

Även grannlandet Nepal, där tigerstammen fördubblats från 120 till 235, har lyckats väl. I Ryssland, i sydöstra Sibirien, finns en stabil stam på cirka 400 tigrar, och i Indonesien finns ungefär lika många på ön Sumatra.

Men det är uppenbart att tigerns framtid är helt beroende av att Indien kan fortsätta på den inslagna vägen. Två tredjedelar av all världens tigrar finns nu i landet. Aldrig tidigare har populationen haft en sådan slagsida.

En jämförelse kan göras med den dystra situationen i Kina. I hela detta väldiga land finns i dag en ynklig stam på cirka 20 tigrar.