För en vecka sedan meddelade Sveriges ÖB att risken för storkrig mellan Nato och Ryssland inte är försumbar. Men debatt kring detta uteblev. De flesta kommentatorer tycks rycka på axlarna.

Både Putin och Natos generalsekreterare har uttalat sig ungefär som ÖB. Joe Biden har hävdat att vi står närmare ett kärnvapenkrig än på mer än ett halvt sekel.

Vi sitter onekligen på ett sluttande plan där steg för steg leder i den riktningen. Vi går – steg för steg – mot en utveckling där begreppet försumbar snarast kan användas för att beskriva chansen att det inte blir storkrig.

Är det inte nu vi borde tala om fred, vikten av konfliktlösning och nya mål för nedrustning? Gör vi inte det finns ju bara ett retoriskt scenario … storkrig. Med kärnvapen som sista steg.

En gammal despot som är inträngd i ett hörn och riskerar att tappa ansiktet, ett Nato som har en kärnvapenstrategi, röda linjer som inte får överskridas men som så lätt överskrids. Och ett militärindustriell komplex som ger avkastning till våra pensionsfonder och andra ägare. Alla parametrar pekar åt helvete.

Det som gör mig bekymrad är att så få verkar ta läget på allvar, på riktigt allvar. Som om vi levt så långt bort från storkrig så länge att vi inte fattar vad det innebär. Kanske är historielösheten ett skäl. Det verkar som om varenda lång tanke vore bannlyst.

Och analysförmågan? Hur är det ställt med den? Hade Nato kunnat agera på ett annat sätt för att inte skänka Putinregimen argument för sitt terrorkrig i Ukraina? Kanske det. Men nu står vi där vi står. Det som är gjort är gjort.

Martin Kragh berättar i Fokus (31 mars 2022) att fröet till Putins idé om att ta Ukraina med militärt våld kan ha såtts i samband med USA:s invasion av Irak. ”Man kan säga att Irakkriget 2003 var en slags bekräftelse för Putin. Om du är riktigt ekonomiskt och militärt mäktig så kan du skapa dina egna regler. Då är du inte bunden av de folkrättsliga reglerna och kan invadera ett annat land. Men bara om du är en riktig stormakt.”

Kanske har Kragh rätt. I så fall skulle USA:s anfall mot Irak vara dubbelt förödande. Vilket inte försvarar Ryssland terrorkrig. Oavsett vilka argument som framförs. Oavsett att den ryska ledningen säger sig uppfatta Natos närmande som ett hot. Vilket en del av Putins svenska stödtrupper i sociala medier borde begripa.

Att tycka illa om USA, att peka på vad USA ställt till genom till exempel invasionen av Irak utgör inget skäl att försvara Rysslands agerande. Ska det vara så svårt att fatta?

Ska det å andra sidan vara så svårt att fatta att vi nu måste skapa debatt om hur fred ska skapas? Men varje antydan till samtal om hur vi bygger konfliktlösningar, tar steg mot nedrustning och fred bemöts med att den som gör sig skyldig till sådant är Putinkramare. Ett mäktigt vapen som får många, som inser att nuvarande spår kan leda käpprakt åt helvete, att tystna.

Vore det inte på tiden att något riksdagsparti – rimligen det med rötter i fredsrörelsen – skulle våga utmana den rådande entoniga debatten?