Det är utbildningsdag i Kristna fredsrörelsens lokaler i Alvik. Ett tiotal fredsobservatörer, som ska resa till Colombia och Mexico, sitter samlade i en halvcirkel och lyssnar noggrant på Stella Lundén som går igenom olika moment i fredsbyggande. Sedan delas observatörerna upp i två grupper och får uppgiften att göra en konfliktlinje för varje land.

– Utbildningen i dag, i konfliktkänslighet, handlar om att alla som arbetar i en kontext också påverkar den kontexten på olika sätt, medvetet eller omedvetet. Det handlar om hur vi, genom att vara ödmjuka inför vår egen påverkan, kan jobba för att minimera vår negativa och maximera vår positiva påverkan på konflikten, säger Stella Lundén, rådgivare i fred och ickevåld på organisationen.

På vita A2-papper skriver fredsobservatörerna ned vilka aktörer och visioner som finns i länderna de ska åka till och vad som splittrar och enar människorna som är en del av konfliktkontexten. Sedan är det dags för en analys av vad som kan splittra ytterligare och vad som kan ena i respektive konfliktkontext, och hur man som aktör kan förhålla sig till det. Det är ett perspektiv som alla som jobbar med bistånd och fredsbyggande måste ha, förklarar Stella Lundén. Det är viktigt för att kunna vara en konstruktiv extern resurs som fredsobservatör, vars uppgift bland annat är att, genom att närvara på plats, fungera som ett skydd för människorättsförsvarare som lever under hot.

– Detta är ett sätt att öva oss i att förebygga att vi gör misstag i god tro.

”Utveckling för alla”

Sedan 90-talet är ickevåld och fredlig konflikthantering centrala begrepp i Kristna fredsrörelsen. Organisationen, som bildades 1919 av en grupp pacifister som ville ta avstånd från krig och vapenvåld, håller i dag i utbildningar i bland annat aktiv freds-kultur, där just metoder för ickevåld och konflikthantering, men även civil-kurage, ingår som egna teman.

– I vår internationella tillhörighet, The international Fellowship of Reconciliation, kom ickevåldet in tidigt. Där var personer som Gandhi och Martin Luther King inspirationskällor, och vår amerikanska systerorganisation var aktiv i ickevåldsutbildning inom medborgarrättsrörelsen i USA på 40- och 50-talen, säger Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare för organisationen.

Hon fortsätter;

– Men i Sverige kom ickevåldet till Kristna freds och började pratas om för första gången på 80-talet genom våra internationella kontakter och har sedan dess utvecklats steg för steg.

Men vad är egentligen ickevåld och fredlig konflikthantering, hur går det till och vilka konkreta metoder finns? Beroende på hur man tolkar begreppen kan det innebörden skilja sig åt, förklarar Stella Lundén. För Kristna fredsrörelsen handlar det om att se att en konflikt i sig inte är negativ utan också kan fungera som en möjlighet till lärande och utveckling.

En konflikt är en situation där olika aktörer har olika mål, och ståndpunkter som uppfattas som motsatta av parterna själva.

– Men om man gräver djupare i vad det är som gör att vi har just de här ståndpunkterna, vilka behov och faktorer som ligger bakom dem, är det möjligt att omvandla konflikter på ett sätt som hanterar orättvisor och leder till en mer fredlig utveckling, säger Stella Lundén.

Våldsamma strukturer

Kristna fredsrörelsen arbetar med ickevåld både som metod och strategi, som ett sätt att bemöta orättvisor och våld och bidra till konstruktiv förändring. Det är inte bara det direkta våldet som behöver bemötas, utan även orättvisa strukturer (även kallat strukturellt våld, reds. anm.) och kulturellt våld.

Inom ickevåldsstrategier bemöts dessa strukturer eller orättvisor genom att de utmanas eller synliggörs på olika sätt. Människor som inte själva är en del av den formella makten kan organisera sig för att ta tillbaka makt och förändra samhället. Det kan exempelvis vara genom ickesamarbete och protester. Men det finns många andra metoder som kan användas i ickevåldsligt motstånd. Varje konfliktkontext är unik och metoden utvecklas därmed specifikt utifrån sammanhanget, målgruppen och den makt som man vill påverka.

– Det finns så många olika sätt. Man kan göra ickevåld genom att bygga en egen lösning eller organisera sig runt något som visar på den förändring man vill se, eller genom att välja att avstå från att delta i vissa system och processer, säger Lotta Sjöström Becker.

Vad skulle det kunna vara?

– Jag tycker projektet Hela Malmö är ett bra exempel i Sverige där en grupp bestämmer sig för att organisera sig och möta de behov som myndigheterna inte tillgodoser och tillsammans stärka utsattas möjligheter att delta aktivt i samhället på sina egna villkor – att göra den förändring de vill se, säger Lotta Sjöström Becker.

En annan central del av ickevåldet är att värna dialog och samarbete mellan människor, som vi inte nödvändigtvis tycker lika som. För att visa på kraften i det används ofta en symbol där en hand säger stopp, såhär får det inte gå till, det här är orättvist. Den andra handen bjuder in till dialog.

– Det handlar om den dualiteten, att göra motstånd mot orättvisor men att samtidigt alltid vara öppen för att försöka hitta en lösning som tillgodoser allas behov, säger Stella Lundén.

Alternativ väg

Isak Svensson, professor vid institutionen för freds– och konfliktforskning vid Uppsala universitet, beskriver ickevåld och fredlig konfliktlösning som två olika fält, där den gemensamma nämnaren är att metoderna varken går ut på våld eller passivitet.

– Båda utgör ett tredje sätt att närma sig konflikter. De är typer av förhållningssätt till väpnade konflikter eller våldsamma situationer, där man försöker hitta alternativa sätt att hantera det.

Vilka är skillnaderna?

– Man kan gå in i ganska djupa begreppsliga distinktioner här. Men för enkelhetens skull, kan man förklara det som att ickevåld handlar om olika typer av protester, motstånd, om aktiva sätt att försöka konfrontera en motståndare eller styra motstånd mot något man tycker är orimligt och orättfärdigt. Konflikthantering å andra sidan, handlar om att försöka närma sig frågan genom att föra dialog, förhandla, att försöka hitta vägar framåt, kompromissa eller hitta gemensamma intressen. Det ena handlar om ickevåldslig konfrontation, det andra om dialog.

Gandhi och Martin Luther King är bland de namn som starkt förknippas med ickevåld historiskt och många gånger pekas ut som ett exempel på dess framgång. Men det finns många fler, om inte alltid lika kända, exempel på konfliktsituationer där ickevåld har använts som metod runtom i världen, berättar Isak Svensson.

– Vi ser ju just nu det som händer i Ryssland och Iran i form av protester. Under senare år har vi sett en form av ickevåldsrevolution i Sudan, som har varit till viss del framgångsrik. Andra historiska exempel vi har sett är Saffransrevolutionen i Myanmar 2006 och  ”people power” i Filippinerna 1986.

”Mer framgångsrika”

Det kan handla om arbetsvägran, sociala bojkotter av olika slag och protester. Statsvetaren Gene Sharp som anses vara en av de mest inflytelserika forskarna i världen vad gäller aktiv ickevåldskamp, listar i sin bok The politics of non-violent action 198 metoder för ickevåld.

– Det finns hur många som helst. Metoderna utvecklas också beroende på kontext, nu i Iran exempelvis ser vi att kvinnorna klipper sitt hår, det är en kraftfull symbol som mobiliserar väldigt många. Det handlar om att antingen protestera öppet eller på olika sätt vägra samarbeta fullt ut, säger Isak Svensson.

Den generella trenden är att icke-vålds-kampanjer och icke-vålds-uppror faktiskt ökar över tid, de blir mer och mer förekommande.”

Att ickevåldsliga motstånd generellt är effektiva, råder det ingen tvekan om, förklarar Isak Svensson. Globalt har de en framgångsfrekvens som är dubbelt så stor som väpnade motstånd.

– En jämförelse som har gjorts genom mitt fält, handlar om att titta på väpnat uppror och ickevåldsuppror, och då kan man se att ickevåldsuppror är dubbelt så framgångsrika jämfört med väpnade uppror. De har en högre grad av framgångsfrekvens.

Dessutom visar forskningen att sådana metoder har ökat i omfång under senare tid, i alla fall fram till pandemin.

– Den generella trenden är att icke-våldskampanjer och ickevåldsuppror faktiskt ökar över tid, de blir mer och mer förekommande. Sedan vet vi inte riktigt hur det blir nu efter pandemin.

Vad det beror på råder ännu ingen konsensus kring bland forskare. Men det finns ett antal olika faktorer som har pekats ut som bidragande till att det har blivit allt vanligare med ickevåldsligt motstånd. En del menar att det beror på att ojämlikheter och motsättningar som leder till att folkligt missnöje ökar i världen. Andra pekar på informationsteknologin och sociala medier, och de förändringar det har bidragit till i sättet man organiserar sig på.

– Sedan finns det de som menar att ju mer det växer desto mer växer det. När man ser protester i andra delar av världen smittar det av sig. En annan tänkbar orsak kan vara att möjligheten att bjuda väpnat motstånd har minskat, samtidigt som de parlamentariska demokratiska kanalerna upplevs som mindre effektiva. Då blir ickevåldsprotester och ickevåldsmotstånd en av de alternativa metoderna, som kanske upplevs som mer tillgängliga.

Men samtidigt som ickevåldsliga motstånd blivit vanligare, har dess framgångsfrekvens minskat under senare år. Vad det beror på, är svårt att säga. Men trots det är de fortfarande mer effektiva än våldsamt motstånd, visar forskningen.

– Från 2011 och framåt har framgångsfrekvensen i ickevåldsuppror gått ner. Inte så att de våldsamma har blivit mer framgångsrika, men ickevåldsamma har minskat i framgång, även om de fortfarande är mer framgångsrika, säger Isak Svensson.

”Få exempel i krig”

Vad gäller just krig och ockupation från annan militär makt finns för få exempel i historien för att kunna dra några slutsatser om ickevåldsmetoders effekt, förklarar Isak Svensson.

– De allra flesta länderna i världen har och använder militärt försvar i sådana situationer. Det är enstaka fall där man har bjudit motstånd ickevåldsligt. Pragvåren 1968 och Ungern 1958 är några av de exempel som finns, där det fanns en del försök till ickevåldsmotstånd. Det var inget som var planerat i förväg, utan skedde spontant. Dessa var dock inte framgångsrika rakt av på något sätt, i båda fallen blev det en ockupation.

Men trots att ockupationen inte förhindrats, visar forskningen att det ickevåldsliga motståndet försvårade och gjorde det mer kostsamt att ockupera. I vissa fall har man också sett ickevåldsmotstånd parallellt med våldsmotstånd.

Danmark och Norge är exempel under Nazityskland, berättar Isak Svensson. Där fanns väpnade motstånd, men de som inte kunde bjöd ickevåldsmotstånd. I Norge strejkade man exempelvis mot den nazistiska skolplanen, trots hot om hårda repressalier. Och det nådde framgång.

– I Östra Timur bjöd man ickeväpnat– och väpnat motstånd, som till slut ledde till att den indonesiska ockupationen bröts. Det är bland de tydligaste ockupationerna, men vi har egentligen inte så många, så det är svårt att säga om det är framgångsrikt eller inte, säger Isak Svensson.

Hur ser du på utsikterna för fredlig konflikthantering och dialog, utifrån den samhällsutveckling vi ser i Sverige i dag, samt motsättningarna i omvärlden?

– Generellt sett är det en oroande utveckling, ett mer polariserat samhälle, inte minst i vårt eget samhälle där grupper ställs emot varandra. Där man lever i olika filterbubblor och har olika verklighetsbeskrivningar. De punkter där man möts och kan föra samtal är inte vanligt förekommande längre. Dialog ser ut att vara svåra på vissa sätt i vår nutid.

”Naivt att tro det räcker”

Joakim Paasikivi, överstelöjtnant och militär lärare på Försvarshögskolan, tror inte på ickevåld som en effektiv metod i motstånd, varken under ockupation eller krig. Enligt honom riskerar det bara att leda till större lidande och fler döda.

– Ickevåld har inte prövats särskilt mycket. Man hävdar ju att det har gjorts i Indien, men det där kan ju diskuteras i och med att det var Gandhis rörelse. Så då är frågan, finns ickevåld som metod? Och hur skiljer det sig i så fall från att bara ge upp?

På vilket sätt menar du att Gandhi inte utgör ett historiskt exempel på en icke-våldskamp? Kan du utveckla det?

– Exemplet blir inte riktigt relevant för oss, eftersom det handlar om en kolonialmakt som ligger en halv värld bort. Den brittiska kolonialmakten, även om den var rimligt stark och hade lokalt rekryterade förband, var inte som den motståndaren som vi håller på med i dag.

– Det är klart man kan prata om koncept och ideal, men jag tycker att, för att vara någorlunda intellektuellt ärlig, måste vi titta på oss själva och vårt närområde. Och då tror jag inte på en sådan metod. Sedan om man har en halv miljard indier som bestämmer sig för att den brittiska administrationen inte ska fungera, det är nog lite andra saker, säger Joakim Paasikivi.

”Gynnar motståndaren”

Ett väpnat motstånd har i längden större effekt, menar Paasikivi, som bland annat pekar på Finland och de baltiska staterna under andra världskriget.

– Finland försvarade sig, fick stora förluster men behöll självständigheten. De baltiska staterna gjorde inte det och blev ockuperade i 70 år. De fick stora delar av sin befolkning deporterad till Sibirien, många avrättade och stora delar av befolkningen ersattes med etniska ryssar eftersom man ville ändra på den demografiska uppsättningen i de här länderna. Det lidande som de baltiska staterna gick igenom då, har lett till att de förstärker sina försvar i dag och säger aldrig mer, menar Paasikivi.

Däremot kan ickevåld vara en del i en motståndskamp. Men det har bara möjlighet att nå framgång om det kombineras med våldsmetoder. Pacifism och ickevåld som ensam metod gynnar bara motståndaren, enligt Paasikivi.

– När det gäller de här metoderna tycker jag att det kan vara värt att komma ihåg vilka som har talat om pacifism och såna metoder. Elie Wiesel och Desmond Tutu, samt George Orwell som deltog i det spanska inbördeskriget, har i olika ordalag sagt att pacifism bara gynnar förtryckaren. Det räcker inte med bara ickevåld. Då låter man orättvisor och våldsutövning från motståndaren passera.

– Så, som en del i en motståndskraft ingår ickevåldsdelar, men att tro att man kan befria sitt land eller hålla det utanför motståndarens våldsutövning tycker jag är naivt.

Har man tillräckligt repressiva metoder från ockupantens sida, då skickar man iväg, dödar eller fängslar de som är bråkiga.”

– I den akuta fasen (krig, reds. anm.) finns det ingen möjlighet att göra något ickevåldsmässigt, då blir man bara ett offer. Det är därför att civila tenderar att fly stridsområden. Annars så dör man eller har en stor risk o dö. Att då försöka sätta sig framför en stridsvagn kommer inte att funka, säger han.

Om man däremot lever i en stad som är under ockupation, finns det lite annat man kan ta till för att få ”maskineriet” att gå långsammare och på så sätt försvåra för ockupanten att styra samhället.

– Där finns delar av en befolkning som måste fortsätta sköta sina arbeten och ha en inkomst, och hoppas på en befrielse. Då kan man göra små åtgärder som att exempelvis jobba långsammare, orsaka störningar i allt det byråkratiska i vardagen.

Men enligt Joakim Paasikivi kan det ensamt aldrig leda till befrielse.
– Det kan endast hjälpa till som del i en större kamp där våldsmetoder används.

Dessa metoder du nämner, som att inte samarbeta med systemet, är bland de metoder som ingår i ickevåldets verktygslåda. Går det verkligen inte att nå framgång långsiktigt genom dessa, om vi föreställer oss en ockuperad stad?

– Har man tillräckligt repressiva metoder från ockupantens sida, då skickar man iväg, dödar eller fängslar de som är bråkiga. Så då är det en fråga om man har tillräckligt stort personligt mod eller tycker att det är värt det. Men räkna inte med en effekt. Det måste bli en sån stor effekt för att ockupanten ska få en större motgång, som påverkar.

Effekten av det ickevåldsliga motståndet uteblir, om det inte är en del i en generell motståndskraft, menar Paasikivi. Men samtidigt utgör våldsmotstånd från civilbefolkningens sida också en stor risk för repressalier.

– Det har vi sett historiskt, inte minst när tyskarna var i Norge. Det blev en stor diskussion inom den norska motståndsrörelsen huruvida man skulle vänta på att de allierade kom och påbörjade en befrielse, eller om man skulle hålla på med väpnade aktioner under ockupationen. De var tveksamma.

Kampen får inte kosta mer än det är värt, menar Passikivi.

– Där har vi två tydliga exempel från Norge. Gör man det på en fiskoljefabrik är det förmodligen inte värt det, det kostar mer än det ger. Men där var man beredda att acceptera civila offer när man sprängde en tungvattenfabrik och tungvattentransporter, som skulle vara en del i utvecklingen av nazityska kärnvapen, exempelvis.

Men i väpnad kamp dör också människor? Dör det färre då?

– Ja, därför att om man lyckas hålla landet från att bli ockuperat är lidandet över tid lägre. Finland behöll sin självständighet. Sedan finns det länder som har misslyckats eller misslyckats under en period. Men att bara ge upp, ja. Den som går in och ockuperar ser ju sällan till det ockuperade landets bästa.

I Ukraina exempelvis, om civilbefolkningen skulle gå ut på gatorna och ställt sig framför ryska trupper, skulle det inte ge mer än död?

– Ja. Det finns massor med bilder från Ukraina, tidigt i konflikten, när ryssarna trodde att de bara skulle kunna marschera in och bli hälsade som befriade, där befolkningen i Cherson går ut och demonstrerar. Ryssarna tog inte i med våld mot dem utan var rätt ställda, men sådana demonstrationer förekommer inte nu därför att det är en för hög risk.

”Många som gått före”

Grejen med ickevåld är att kunna kanalisera dessa känslor till
något konstruktivt istället för att slå tillbaka.

Att ickevåld och fredlig konflikthantering skulle vara detsamma som att acceptera och böja sig för orättvisor och våld eller ge upp, är en vanlig, men felaktig uppfattning, menar Lotta Sjöström Becker.

– Det som Martin Luther King säger, att vi kan inte kompromissa med att uppmärksamma orättvisorna som finns runt omkring oss, blir så aktuellt i dag. Den ilskan, den frustrationen, den upprördheten måste även vi iclkevåldsförespråkare känna. Och vi känner den. Men grejen med ickevåld är att kunna kanalisera dessa känslor till något konstruktivt istället för att slå tillbaka och bara fokusera på att straffa. Där har vi många som gått före som kan inspirera oss, säger hon.

Hur ser ni på ickevåldsmetoders effekt när våldet kommit riktigt nära, när bomberna faller utanför det egna hemmet? Kan man exempelvis få stopp på det pågående kriget i Ukraina, genom ickevåldsmetoder? 

– Den frågan får vi ofta, och det är ett klassiskt moment 22. Där kan man mer konstatera att när bomberna faller sitter också ickevåldsaktivisterna i en bunker.

– I direkt anfallskrig finns väldigt lite utrymme att förändra en väldigt dramatisk hotfull situation till det bättre där och då. Ickevåld handlar om kreativitet, att hitta alternativ för hur man kan vända den destruktiva cirkeln, och för det måste man vara förberedd, det är svårt att göra när man redan står i stormens öga, säger Lotta Sjöström Becker.

Det finns en tid och plats för att bygga och reflektera över vilka ickevåldsstrategier som ska användas, förklarar hon vidare.

– För att vara framgångsrik i dina ickevåldsstrategier måste du ha en otrolig insikt i kontexten där du är, i kombination med risk– och säkerhetsanalys. När det gäller anfallskrig är du för nära problemet. För att icke-våld ska vara en kraft som främjar hållbar fred, så måste det finnas en möjlighet att jobba strategiskt och långsiktigt.

”Varnat under lång tid”

En central uppfattning inom fredsrörelsen är att inget krig, eller direkt våld, uppstår utan en period av underliggande konflikt. Att under den perioden ta signalerna på allvar och arbeta med strategiska ickevåldsstrategier för att hantera konflikten på ett konstruktivt sätt, har vital betydelse.

– De som kan kontexten i Ukraina och regionen har ju varnat för att detta kan hända under lång tid. Men det handlar också om politiska prioriteringar och vad som vinner röster. Det är väldigt svårt att bli hjälte genom att säga att ”jag förhindrade att det här kriget bröt ut”, säger Lotta Sjöström Becker.

Och har ett krig väl brutit ut, behöver vi fråga oss varför vi inte lyckades göra tillräckligt för att förhindra det, understryker Stella Lundén.

– Som fredsrörelse i allmänhet just nu får vi mycket frågan om vad vi ska göra nu. Men samtidigt har fredsrörelsen försökt lyfta andra lösningar än upprustning och militarisering i under lång tid innan invasionen, och vi har delvis haft en utveckling som har gått åt andra hållet. Då tänker vi bland annat på vad man hade kunnat göra längs vägen.

Hitta andra vägar

Trots utmaningarna med att prata ickevåld under brinnande krig, är Kristna fredsrörelsen övertygad om att det är just det vi måste fortsätta göra nu, när det är som svårast.

– Fred kan aldrig uppnås med krig och krig löser inte de underliggande orsakerna till konflikt. Man måste ändå till slut sätta sig runt bordet och förhandla, frågan är hur stor kostnad varje part är beredd att ta innan man kommer till förhandlingsbordet. Krig orsakar oerhört stort lidande och krossar samhällen som har tagit decennier att bygga upp, säger Lotta Sjöström Becker.

Samtidigt är organisationen försiktig med att uttala sig om hur man ska gå tillväga i ett specifikt område. Kristna fredsrörelsen tror att lösningen på en konflikt behöver komma från de som är närmast berörda.

– Vi tror väldigt mycket på att effektiva, inkluderande och hållbara lösningar byggs av människor som är närmast berörda av situationen, och därför är frågan om hur man ska gå tillväga i exempelvis Ukraina, egentligen inte vår. Däremot har vi verktyg och metoder som möjliggör processer som kan nå fram till fredliga lösningar.

Skapar en obalans

Men vapenexport är inte en av dem, och leder enbart till fler döda och skadade, anser organisationen. De ifrågasätter inte staters rätt att försvara sig, men menar att det handlar om att hitta andra vägar för att få stopp på våldet, och längs vägen vara en konstruktiv resurs.

– Istället kan man hitta sätt att stödja de demokratiska människorättsnätverk som finns och stärka dem och deras möjlighet att bidra till en förändring inifrån exempelvis Ryssland. Det gäller, förutom att öka ansträngningarna för att få till förhandlingar, också om att se över på vilka olika nivåer man kan gå in med ännu mer med civila krafter.

Tyvärr skapar vapnens symboliska och politiska makt i jämförelse med fredliga konflikthanteringsmetoder en obalans som gör det svårare för andra perspektiv att göra sig hörda, framför allt under svåra tider som dessa, avslutar Lotta Sjöström Becker.

–  Jag skulle vilja att vi reflekterar över hur mycket resurser och tid vi lägger på att beväpna Ukraina för att försvara sig, och hur mycket tid och resurser vi ger och investerar i att stärka båda sidors förmåga att utkräva sina rättigheter och stärka demokratin. Det är en fråga vi behöver ställa oss sedan många år tillbaka.