Erdogan blir arg över att ett svenskt humorprogram på tv driver med honom och återigen tänker han hindra Sverige från att gå med i Nato.
Putin är också arg. Hans stolta bro sprängs – den bro han invigt genom att själv köra en långtradare över den – och hans närmaste man deklarerar upprört: ”Nu ska vi hämnas!”

Och i Agenda säger ställföreträdande rikspolischef Johan Olsson att ”minsta oförrätt leder till dödligt våld”. Olsson talade om de så kallade gängmiljöerna. Men han kunde lika gärna ha pratat om Erdogan eller Putin. Jakt på status och prestige ligger bakom det ökade våldet, sa Olsson i Agenda.

Ser ni mönstret? Ser ni den toxiska manligheten? Den är det gemensamma för Erdogan, Putin och de unga män som i Sverige skjuter och blir skjutna i uppgörelser om knark. Det är ett mansideal som styr. Det är patriarkatet.

Skadligt mansideal

Det är inte precis någon nyhet att det handlar om män som skjuter och blir skjutna i Sverige. Det är män som till nästan 100 procent utgör det som kallas gängbrottslighet.

Det är en specifik manlighet, en manlighet som definieras av våld. Mot andra män och mot kvinnor och mot barn. Det handlar om toxisk manlighet. Ett mansideal som är skadligt för alla, män, kvinnor och barn.

Det är inget nytt. Ingenting som har dykt upp de senaste decennierna. Ingenting som har kommit utifrån. Även om det är den bild som SD vill frammana. Våldsbrottslighet är en manlig syssla och har så varit. I Sverige och på annat håll.

I detta mansideal finns också storpolitiken. Putin har beskrivit sin invasion av Ukraina som en våldtäkt: ”Du sover min skönhet, du kommer att behöva stå ut med det ändå”, sa han till pressen i mars.

När vi pratar om krig måste vi därför också prata om toxisk manlighet. Unga män, pojkar som lärs upp för att döda. Och för att våldta.

Och i den ryska invasionen av Ukraina är detta våld sanktionerat från högsta ort. Att det finns kvinnor i arméer förändrar inte den generella bilden. Ingenstans blir detta tydligare än när det gäller sexuellt våld. De ryska soldater som har invaderat Ukraina har inte bara mördat människor och raserat hus, de har också våldtagit kvinnor och barn.

Rapporterna har redan kommit. Sexuellt våld används av de ryska styrkorna. Berättelserna från kvinnor är hjärtskärande.

Strategin från den ryska militära ledningen är medveten. Det sexuella våldet används cyniskt för att ”skapa sammanhållning” bland de soldater som ibland kommer långväga ifrån. Det är vedervärdigt.

Dessa män, oftast runt tjugo år gamla, begår sexuellt våld och detta ses från deras militära ledare som ett sätt att skapa sammanhållning bland soldaterna.
Det handlar inte om män som känner en ”stark drift” utan om en medveten strategi från högsta ort. Att misogynin präglar den ryska statsledningen och dess politik är ingen hemlighet. Därvidlag är de som alla högerextremistiska rörelser överallt.

I det krig som nu utspelar sig på ett par hundra mils avstånd från Sverige tar sig denna misogyni fasansfulla uttryck. Detta sexuella våld är en del av kriget och är något som ingår bland de krigsbrott som nu dokumenteras i Ukraina. Vedervärdigt är det. Toxisk manlighet är det.

”Inte din skönhet”

Även om det ser mörkt ut så är denna manlighet på väg ut ur historien. I den ukrainska staden Lviv kunde man se affischer på en kvinna i folkdräkt som trycker in en pistol i Putins mun: ”Jag är inte din skönhet.”

Men varför är detta inte samtalsämnet? Varför pratar vi inte om det sjuka mansideal som gör att unga män skjuts ihjäl i Sverige och Putin ser ett krig som en våldtäkt?

Jag påminns om en diskussion förra hösten mellan Lena Andersson och Eric Rosén, vice kulturchef på Aftonbladet.

Diskussionen handlar om en text av Lena Andersson som Aftonbladets kulturchef Karin Petersson kallade ”reaktionär dynga”.

Andersson pekade helt riktigt på att det är unga män som utgör kärnan i det som kallas gängbrottslighet och det är de som skjuter och blir skjutna.
Men Lena Andersson börjar mumla om hormoner och krig genom historien som om det var ett biologiskt behov hos unga män att använda våld mot andra. Och att politiken inte kan rå på det.

Eric Rosén replikerar att våldet har materiella förklaringar. Det finns i områden som har drabbats hårdare än andra av nedskärningar och frånvaro av upprustningar.

Och Lena Andersson påpekar att ”det socialdemokratiska århundradet inte har gjort annat än att försöka hitta materiella förklaringar”.

Båda uppvisar en grundläggande brist på insikt. Givetvis finns det ett intressant faktum att det bara är pojkar och unga män som utsätts för och utövar det våld som har kopplingar till gängkriminalitet. Givetvis är det dumheter att som Andersson påstå att detta är ett biologiskt faktum som politiken inte kan rå på. Givetvis finns det en analys som tar med denna viktiga könsskillnad utan att återigen hamna i defaitism och hormoner.

Det som krävs är en feministisk analys som inte utgår från att dessa fakta om könsskillnader är biologiska. Det vore att vrida klockan tillbaka. Det vore som vi i dag skulle hävda att en pappa inte kan ta hand om nyfödda barn av rent biologiska skäl – en tankefigur om kön som Lena Anderssons resonemang bygger på i praktiken. Och en urmodig tankefigur som visar hur lång väg vi ändå har gått i synen på vad män förmår.

Maktdimensionen

Min poäng är att ingen av de två ser elefanten i rummet. Könsdimensionen. Kopplingen till toxisk manlighet. Maktdimensionen. Hur detta finns överallt.
Från det dödliga skjutvapenvåldet i händerna på tonårskillar till Putins hämndbegär och våldtäktssyn på invasionen i Ukraina till SD:s attraktionskraft hos män som ser sin makt krympa.

För att parafrasera en bok som kom för 174 år sedan. ”Ein Gespenst geht um in Europa – das Gespenst des Feminismus”. Feminismen är ett spöke som går genom Europa.