Roya har rakat av sig håret, till stöd för protesterna som ekar över landet och som symbol för sorg över dem som har dödats av regimen.

Men det kala huvudet innebär inte att hon kan gå på gatan i Teheran, där hon bor och studerar, utan att täcka sig.

– Jag har på mig en hatt eller keps och har alltid med mig en slöja i väskan ifall polisen kommer.

Så gör de flesta kvinnor, som nu allt oftare syns gå ut på gatorna i Iran utan att bära den obligatoriska slöjan, berättar Roya. Överallt finns säkerhetspoliser.

Roya, som egentligen heter någonting annat, är i 40-årsåldern. Hon deltar själv inte i protesterna på gatorna, som har pågått i över två månader. Det är mest ungdomar aktiva där, säger hon. I stället demonstrerar Roya genom att delta i strejker och ropa slagord från hemmet. Varje kväll klockan 20 och klockan 22 öppnar otaliga iranier sina fönster och skanderar ”kvinna, liv, frihet” och ”död åt diktatorn”.

– Jag är både rädd och hoppfull.

Greps av moralpolisen

Intervjun genomförs med flera säkerhetsåtgärder vidtagna – Roya vågar inte ha kontakt med några journalister på mobilen, ifall polisen skulle beslagta den. Den senaste tiden har polisen upprättat vägspärrar på flera platser i Teheran, där de kontrollerar varje bil innan den tillåts passera.

En gång 2019 var det nära att Roya, som stöttat de proteströrelser mot regimen som blossat upp sporadiskt i Iran de senaste åren, själv råkade illa ut.

– Jag var ute och promenerade i sportkläder, då tog moralpolisen mig och förde mig till samma station som de tog Mahsa Amini till, säger hon.

Mahsa Zhina Amini är den 22-åriga kvinna vars död i moralpolisens förvar i Teheran tände gnistan för det som nu är den största demonstrationsvågen mot det islamiska styret sedan det infördes för 43 år sedan.

– Polisstationen är ökänd, de är väldigt aggressiva där.

Väl intagen fick hon lämna ifrån sig mobiltelefonen, som undersöktes. Eftersom hon hade dåligt med minne i telefonen fanns där inga bilder eller andra bevis på hennes motstånd till regimen. Efter det att polisen ringt hennes far, som kom och lämnade mer täckande kläder, och Roya skrivit under ett dokument, fick hon lämna stationen.

– Men det var väldigt läskigt. Poliserna skrek på en, särskilt på kvinnorna som bar smink eller hade för korta överrockar på sig. De tvingades stanna över natten.

Om polisen skulle se henne nu, utan hår på huvudet, skulle hon behöva ljuga om att hon rakat huvudet för att hon är sjuk, säger hon.

– Det är ett känsligt ämne.

Modiga – men oorganiserade

Roya upplever en annorlunda stämning nu, jämfört med tidigare proteströrelser. Samhället är enat, och även om det främst är ungdomar ute på gatorna så har de stöd från äldre generationer. Tidigare har familjemedlemmar till dem som dödas av säkerhetsstyrkorna varit för rädda för att våga berätta om vad som hänt. Nu sprids namn och bild på flera av de hundratals som dödats, vilket ofta resulterar i en nytändning av protesterna.

Men även om Roya känner stolthet över ungdomarna på gatorna så finns det en oro för vad som ska hända härnäst. Med vänner och familj diskuteras det intensivt vad nästa steg bör bli.

– Vem ska ta ledarrollen, vad finns det för politisk plan framåt? Den yngre generationen är otroligt modig, men de är inte särskilt organiserade. Jag är rädd för vad konsekvenserna blir för alla som kämpat om ingen förändring sker, säger hon.

Sophie Tanha/TT