När jag var liten var jag fullkomligt övertygad om att alla människor dog på sin hundraårsdag. Man åt sin tårta, drack sin Hallonsoda, sa morsning till kompisarna och sedan kolade man. Jag antar att det berodde på den där gamla dalmålningen med ålderstrappan som hängde i något prång där hemma – ni vet den där med ett trappsteg för varje decennium av en människas liv.

Det där gick förstås över, men tavlan fortsatte att göra intryck. Människan nådde höjden av sitt liv på 50-årsdagen, varpå trappan sluttande brant nedåt i exakt femtio år till. Det lite skröppligt ut på slutet, men nedförsbacken var inte särskilt avskräckande, för vid sjuttio fick man inte bara börja använda käpp, man fick börja röka pipa också.

Nej, ålderdomen var inget att frukta, det var åren mellan 10 och 20 som bekymrade mig.

Jag växte upp mitt i en liten stad. Vårt hus var beläget vid en lummig esplanad, omgiven av två viktiga och symboltyngda byggnader. Det ena var stadens tingshus, en ovanligt vacker sekelskiftesbyggnad, ritad av Theodor Dahl – världens minst berömda arkitekt. Det hände att tjyvarna slet sig fria på trappan. Jakten slutade inte sällan nedanför vårt köksfönster där de sprang rakt i famnen på de konstaplar som hade varit med förr och som därför stod beredda.

Det andra huset var stadens högre allmänna läroverk. Det årliga studentfirandet var en höjdpunkt, orkestrar spelade, avgångsklasserna kom utstörtandes och föräldrar viftade med sina blomsterkvastar. Jag längtade till gymnasiet, för alla verkade så lyckliga – ända tills någon av syrrorna påpekade att det fanns de som gick gråtande därifrån, utan blomsterkvast och utan framtidsutsikter.

Det där viktiga steget i en människas liv var tydligen inte så roligt som jag trodde. Tonåren bestod av livsavgörande val. Du fick bara en enda chans, ett enda misstag skulle stå dig dyrt, annars var risken stor att din resa skulle sluta i tingshuset.

Debatter om skolan brukar utgå från två vitt skilda utgångspunkter där den ena sidan tycks tro att det enda sättet att få ungarna att skärpa sig är en ändlös rad av disciplinära åtgärder, medan den andra menar att kunskapskraven är för höga och att dörrarna till högre utbildning borde vara öppna. Jag vet inte vilka som är värst. Kunskap kan inte pryglas in och man löser inte problemen genom att sänka kraven på förkunskaperna.

Det är märkligt att ingen tycks inse att vi begär det omöjliga av dem. När nervsystemet utvecklas under puberteten, försämras inlärningsförmågan. Dopaminet flödar, det uppstår en obalans mellan de områden i hjärnan som ska hantera både känslor och förstånd. Funktioner som vakenhet och koncentration slås ut. Och mitt i denna hormonstorm begär vi något av dem som helt enkelt är neurofysiologiskt omöjligt.

Det var därför det där med kommunal vuxenutbildning var en så pass genialisk idé. Det gav folk en chans att göra sig själva rättvisa när studiemotivationen återvände. Jag känner många forskare som gick komvux för att läsa in just de ämnen som var fullkomligt övermäktiga när hormonstormarna var som värst. Ändå har kommunerna gått fram med röjsåg i vuxenutbildningen. 

Hur gick det till? 

Hur fattigt är inte det land som inte har råd att ge unga människor en andra chans?