Femhundralappen har ett avrivet hörn. Det saknas inte mycket, men i kiosker och affärer skakar de på huvudet och säger att de tyvärr inte kan ta emot den, så vi får väl gå och lösa in den på banken, då. Enligt Riksbankens hemsida ska det ”i vanliga fall” gå att göra på en vanlig bank.

Men den ena banken har ingen kontanthantering alls utan hänvisar till ”utomstående aktörer”. Den andra har ett telefonnummer man kan ringa, men efter att ha legitimerat sig med bank-id ska man slå in en kod till en abonnerad tjänst som ingen har nämnt tidigare. En tredje bank har en evighetslång telefonkö till ett väl dolt nummer och det finns ingenting som säger att de har några svar. Inte på den här frågan.

Så det får bli Riksbanken. Då börjar man med att registrera sin ansökan, enklast via bank-id. Sedan skriver man ut ansökan och skickar den och sedeln i kuvert med frimärke till Riksbanken. Tiden för handläggning kan variera, men normalt tar det dem ett par veckor att utreda om de ska lösa in sedeln. Om de vill se kvitton eller fakturor som visar att man har kommit över den på ärligt sätt tar det längre tid.

Men ska vi skriva ut ansökan behöver vi nya färgpatroner till skrivaren för sisådär hela femhundringen. Om man sen börjar räkna arbetstid för något som överhuvudtaget inte borde vara någon privatpersons problem … Det får nog vara.

För tio, femton, tjugo år sedan hade personalen i butiken inte höjt ett ögonbryn. De kanske hade lagt femhundringen i ett kuvert bland andra trasiga sedlar och lämnat över till banken, men det hade inte förstört någons dag. Nu kan de inte hantera den alls – av tekniska skäl.

Att tekniken blir ett hinder beror på att man vill optimera säkerheten och undvika penningtvätt. Och det är klart att man ska bekämpa brott, men vi borde också tala om vilket pris vi betalar som individer och som samhälle. Att hela systemet skulle raseras vid ett större strömavbrott är ännu en sida av saken.

Ännu viktigare än att undvika penningtvätt är att vi alla kan lita på att sånt som penningsystemet fungerar. Oavsett om det är digitala pengar eller sedlar och mynt. Till slut går sedlar sönder, och då ska det inte vara ett stort projekt att lösa in dem. Den som får den trasiga sedeln ska inte behöva ansöka, vänta i veckor eller visa dokumentation på varifrån den kommer. Vi ska inte behandlas som kollektivt brottsmisstänkta.

Riksbanken är vår, det är en myndighet under Sveriges riksdag och den ska tjäna oss som lever här. Den ska bland annat ”främja ett säkert och effektivt betalningsväsende”, men det här är ovärdigt, respektlöst och sannerligen inte effektivt. När gick vi med på den här maktlösheten i vardagen?