Han hade blivit vald till regionsordförande vid förra mötet, och nu var det första gången Mattias Eriksson Falk, 32 år gammal, skulle ansvara för mötet som ordförande.I kapprummet stod något femtiotal musikklasselever. De hade övat i veckor, gått upp tidigt, var uppsjungna, ombytta, förväntansfulla och väntade på att få tända de levande ljusen och genomföra det synnerligen traditionella Luciatåg de sett fram emot.

Folkhögskolans musikklass hade lussat för regionfullmäktige i många år, och alla som satt där var lika förväntansfulla som eleverna. Då händer det obegripliga. Vid vad som verkar ha varit ett kort synkmöte mellan ordföranden och rektorn får ordföranden höra att den som är Lucia kallar sig ”hen”. Och utan att rådfråga någon alls säger han nej. Det ska inte bli något tåg. Senare skulle han komma att ändra versionen och istället påstå att han fått höra att tåget inte skulle vara ”traditionellt”, men vägrar svara på vad annars som inte var det.

Det finns förstås massor av fel den unge herr ordföranden begick. Bristen på empati med eleverna kommer högst, följt av den uppenbara transfobin. Det är ju också synnerligen dåligt mot resten av fullmäktige att fatta ett sådant beslut utan att prata med de andra. Även om en ordförande formellt bestämmer över ordningsfrågor ska hen i den rollen självklart rådgöra med såväl samarbetspartier som oppositionen, och hade han gjort det hade han fått ett rungande nej. Det verkar inte gå att hitta någon utom möjligen inom hans parti som tyckte beslutet var rätt.

Men det intressanta är debatten om varför det hände. På den sida där människor med empati, hyfs och sunda referensramar befinner sig är förstås alla, från vänster till höger, tvärförbannade. Och många påpekar att lucior brukade vara män förr i tiden. Det är förstås också ett argument mot det där med ”traditioner”, men det borde inte spela någon roll.

Det som är viktigt är att den transfobi som sprider sig genom västvärlden känns igen och hanteras.

Och det är obehagligt många som står på Eriksson Falks sida. Rektorn, som naturligtvis måste följa diskrimineringslagen och inte har juridisk rätt att neka en henperson att ställa upp i lottningen om vem som skulle vara Lucia även om hon mot förmodan velat det, kallas för ”vänsteraktivist” och tåget påstås ha varit en radikal vänsteragitation. Var och en som sett bilder av tåget storknar en smula. Något mer traditionellt får man leta efter.

Men just transfobin är det röda skynke homofobin ersatts med för många. Det amerikanska kulturkriget spiller över på Europa. Det är bra frågor att tjafsa om för dem som vill få folk att rösta på dem. Som DeSantis.

Republikanska partiet vill egentligen inte förändra särskilt mycket. Och jag säger det inte spydigt – det är ett faktum. Konservatism innebär ju att man står ungefär still. De vill stoppa migranter från att korsa södra gränsen. Det är det enda konkreta. Därför hade de inget program inför vare sig detta eller förra valet.

Istället har de kulturkrig. Det handlar om att peka på samhällsfenomen som ”Libs” driver och ondskegöra dem. Och här i Sverige har vi aldrig egentligen haft något hat mot homosexuella. Besluten om partnerskap, sedan äktenskap, sedan adoption fanns det visserligen motståndare till, men diskussionerna drevs i alla fall i finrummen utan hat.

Så var det inte i USA. Men de som var för äktenskap vann, och när nu rätten till samkönade – och ”rasöverskridande” – äktenskap blev lag har till och med Mitt Romney på ja-sidan. Det är inte längre politiskt korrekt att vara emot.

Istället har hatet förflyttat sig till transpersoner. Och det är det jag tänker skriva om härnäst. Pronomina, pubertetsblockerare, drag queens, badrum, idrottsdeltagande, ”grooming” – tokhögern har fått fullständigt fnatt runt allt detta.

Vad har då det med lussetåget att göra?

Jag har ingen aning om vem Eriksson Falk är, men jag kan gissa vad som driver honom. Många svenskar följer liksom jag amerikanska nyheter ingående – men bara den egna sidan. Vänster följer vänster, höger följer höger. Det är liksom inte bra. Man måste stålsätta sig och även lyssna på dem man inte håller med, i ett så polariserat klimat.

Det är inte som i Sverige, där sossar läser Aftonbladet och moderater läser Svenskan och visserligen får i sig vinklade nyheter, men i alla fall någon sorts objektiv sanning. Amerikanska medier är långt mycket mer ohederliga. Det gäller särskilt om man går utanför mainstream och blandar in poddar från privatpersoner och organisationer.

Detta gäller förstås även vänstersidan, men i kulturkrigen är det den konservativa sidan som helt spårat ur:

Svenska högerpersoner som följer Fox News med flera på den sidan får i sig en gravt vinklad och rätt absurd bild av den påstådda ”problembilden” runt transpersoners rättigheter. De tror att barn får sina könsorgan bortopererade, att skolor tillåter barn att vara furries (katter och hundar) och gå på toa i lådor, att lärare försöker övertala barn att byta kön, att idrotten vimlar av cis-kvinnor som tvingas tävla mot testosteronstinna transkvinnor, att män låtsas vara kvinnor för att få gå in på tjejtoaletter (oklart varför). Och ”pronouns”, det vill säga att uttrycka vad man vill kallas, till exempel ”she/her”, är samhällsomstörtande och måste motarbetas radikalt.

Men för dem av oss som inte är stöpta i det amerikanska transhatet är den kränkande särbehandlingen av hen-lucian förstås en synnerligen oempatisk gärning, men också svårbegriplig, utan det kontext det internationella trans-hatet ger.

Vi behöver alla förstå vad det gör med de delar av Sveriges åsiktsbubblor där vi inte själva vistas, så att vi känner igen det när det visar sitt inskränkta tryne.Tills för inte så länge sedan var det mycket få som bytte kön. Nu finns det i vissa klasser stora grupper som vill bli kallade något annat än det kön de fötts till. En del för alltid, andra en kortare tid. Och normbrytande är inte nytt.

Kvinnor i generationen före min hånades när de bar byxor. När jag växte upp fick inte tjejer vara tomtar. Nu går killar i kjol och klänning.

Könstillhörigheten som identitet är på väg att lösas upp. Och det är bra. Vi som är vad vi föddes som och är nöjda med det har ingen som helst anledning att känna oss hotade av att andra inte är som vi.