Ante vill sätta igång sin tidsreseforskning igen. Det är ingen mening med att hålla den hemlig, tycker han, och framför allt längtar han efter att få fortsätta. Mo har en idé och Ante vill se vad Ida och Nisse säger, så han har kallat till ett digitalt möte.
Nisse kopplade upp sig med sin bärbara dator för att kunna se alla ordentligt på en gång. Dörren var stängd och låst och lampan var släckt. Det var bara Ante som var med ännu, han kom in i bild med en mugg i handen och satte sig på sängen i sitt rum. De hejade på varann och frågade hur läget var.
– Det är lugnt, sa Ante. Allting med livet här börjar ju ordna upp sig.
– Ordna upp sig? sa Nisse.
När han hörde sig själv ställa frågan insåg han att han visste. Han frågade hur det var med Juha. Ante såg ut xom om han ville undvika det samtalsämnet, så Nisse sa att det var lugnt hos honom också. Sen kom Mo in i mötet och till sist Ida. De andra var uppkopplade med sina mobiler allihop, och Idas skärm lyste upp hennes ansikte med ett blåvitt sken som såg suddigt ut mot den nattsvarta bakgrunden. Hon satt nog i bilen, tänkte han.
– Hej på er! sa Ida. Ska vi snacka lite skit först eller ska vi börja?
Ante tog ordet. Nisse både förstod och förstod inte. Jo, han förstod att Ante saknade sin forskning. Och att han ville komma igång med att rädda framtiden. Men de hade varit så överens om att det hade varit vansinne att släppa ut den anakrona tekniken i världen, och nu verkade han ha glömt alla invändningar.
När Mo började prata blev det tydligt att idén var hans idé, i alla fall delvis. Han kände till en bunker i Skåne som var till salu. 800 osynliga kvadratmeter! Där skulle de kunna ha ett hemligt labb och en vacker dag skulle de presentera Timebandit 3, som knappt skulle dra någon energi alls och som skulle tillverkas 100 procent klimatsmart.
– Det finns ju massor med vindkraft där nere, sa Mo entusiastiskt.
– Jomen, protesterade Nisse. Även om ni uppfinner en tidsmaskin som käkar koldioxid kommer väl antagligen era experiment att dra massor med energi.
– Men om det ger hela världen insikt i framtidens problem då? Nisse, du måste se möjligheterna! sa Mo.
Han hade mobilen liggande på ett bord och tittade ner i den medan han höll på med något annat. Bakade, kanske. Se möjligheterna, inte problemen. Var det inte det mänskligheten hade hållit på med nu, ett bra tag? Så att Nisses generation inte visste om deras barn skulle ha en planet att bo på, ens.
– Mo, sa Ida. Det är bra att se möjligheterna, men om du vägrar se riskerna blir det bara omöjligheter kvar sen.
– Jag vet, sa Mo.
– Dessutom har vi ju filmen, sa Nisse. Vi behöver inte förlora kontrollen över tidsresetekniken. Vi kan visa vad som händer om vi inte gör nåt. Och nu kommer folk att tro oss. Jag föreslår att vi jobbar vidare med den.
Ante svarade långsamt och eftertänksamt att det här inte nödvändigtvis var något som de skulle göra allihop tillsammans. Han hade velat höra deras synpunkter. Sen fick man se. Det var ju hans uppfinning, och det verkade i alla fall finnas intresse för framtiden, med tanke på hur mycket uppmärksamhet tidsresorna hade väckt – innan någon ens visste om det var verklighet. Själv trodde han att det bästa var att jobba på flera fronter.
Nisse gillade det inte alls. Vad skulle Freddy ha sagt? undrade han. Men sedan bankade My på dörren och sa att maten var klar. Moussa och Ricky från grundvuxklassen hade lagat köfte, ris och tomatsallad. Han sa till de andra att det var matdags och önskade lycka till med vad de än tog sig för. Han hoppades att det inte lät lika grinigt som han kände sig.
Maten fyllde hela korridoren med doft av spiskummin, vitlök och kanel. Moussa och Rickys mat blev alltid succé, och med den i magen insåg Nisse att halva hans irritation hade varit hunger. Men den andra halvan fanns kvar. Varför skulle den som ägde tekniken ha rätt att använda den även om det innebar risker som kunde påverka typ alla? Var det inte deras värld?
Ida satt, som Nisse hade gissat, i framsätet på den röda skåpbilen. Som en annan Lamotte, tänkte hon med ett flin. Fast hon inte satt där och filmade sig själv när hon klagade om hur elaka folk var emot henne. Och kallade det journalistik. Hon undrade om hon borde berätta för Ante om sitt samtal med Penny Marklund eller inte. Antagligen. Men nu skulle hon åka hem till Rågsved och äta middag med Ellis, Harriet och tjejen som Ellis hade träffat. Vad hette hon nu igen?
