I slutet av mars rapporterade Aftonbladet om hur privata bilder på användarna missbrukats hos larmföretaget Verisure. Något som nu ska utredas av Integritetsskyddsmyndigheten. Det som hänt är att någon råkat utlösa ett larm med kameraövervakning när den som bor där varit naken, varpå medarbetarna i någon form av grabbigt ryggdunkande höhö-anda skickat runt dessa bilder till varandra.

Det går så klart att kommentera det här på flera sätt, allt ifrån indignationen över att oskyldiga människor ska exponeras på det här viset till tankar om den den förväntade åldern hos de anställda, könsidentiteten och vilket århundrade de befinner sig i. Men det finns en större fråga i det här.

Någon gång i början av förra mandatperioden, när det var uppenbart att Piratpartiet blivit obsoleta, att Netflix och Spotify eroderat den enda integritetsfrågan som stora grupper av medborgare brytt sig om, det vill säga den egna konsumtionen av film och musik, diskuterar jag med min bror.

En idé myntas, vi borde starta ett bolag som filmar folk i duschen med argumentet att skydda mot inbrottstjuvar när de är som mest försvarslösa, så att vi kan åka ut och rädda dem. Sen lagom till valet orsakar vi skandal, så kanske kanske frågan om integritet och övervakningssamhället kan komma åter upp på dagordningen.

Nu är det alltså gjort, fast av ett företag som anser sig vara professionellt. Och det har läckt precis innan ett val. Men diskussionen, om den uppstått, har fastnat i sluskarna på Verisure.

Övervakningen av oss är total. Det finns nästan ingenting vi kan göra som inte övervakas i någon form. När vi kör bil rapporterar Google in vår position, och använder informationen för att fånga upp trafikstockningar och uppskatta tiden det tar för oss att resa. Det vi googlar kommer upp i reklamen några minuter senare. När vi åker buss, går i tunnelbanan, rör oss i butiker, hela tiden följs vi av kameran och när vi väl köper något profileras vi för riktade erbjudanden av butiken. Facebook vet sannolikt vem du dejtar (och om du vänstrar).

Google vet vilka intressen du har, vilka artiklar du vill läsa och det dröjer inte länge innan telefontillverkarna vet om du är sjuk eller frisk innan du gör det, om det inte redan är så.

Sanningen är att vi kan välja bort massor av det här. Vi behöver inte ha kundkonto på matvarubutiken, vi kan ha telefonen avstängd, vi kan neka företag att spara cookies, och vi kan verkligen avstå från att vara övervakade i hemmet av Verisure. Men vi gör det inte, och där är samhällsfaran.

I varje steg på vägen väljer de flesta av oss, oftast jag med, att vara med, att utnyttja funktionerna som gör vårt liv lättare men samtidigt ökar övervakningen. Efter varje steg vi tagit blir det lite svårare att välja bort.

Det här har konsekvenser åt flera håll. När vi väljer att låta spåra varandras telefoner, eller våra barn, för att det är smidigt, öppnar vi samtidigt spelplanen för att göra det för att vi är oroliga. Det är den oron som hela Verisafes marknad bygger på. Den oron som gör att vi tillåter polisen att använda allt grövre övervakningsmetoder.

Det är så klart gräsligt att de som jobbar på Verisure kollar på nakna människor som inte medvetet valt att visa upp sig för dem. Men det stora problemet är att vi är så oroliga att vi låter dem installera kamerorna från början, och att vi samtidigt är så avtrubbade mot övervakningen, att vi nu rycker på axlarna och går vidare. Där ligger de sanna felen. Det måste ändras.