Känslan av sorg är så överväldigande att den här texten först ter sig omöjlig att skriva. Hur ska ord kunna födas ur den tomhet och kraftlöshet jag känner efter att valresultatet presenterats?

En del av mig vill skrika rakt ut: ”Är det så här ni vill ha det? Tror ni på fullaste allvar att hat, hot, rasism och ännu mer rovdriftskapitalism ska lösa det vi har att hantera kring avgrundsdjupa klyftor och den omsorg om allt levande som vi alla är beroende av, men alltför lite erkänner?”

En del av mig vill bara gråta. För även om katastrofen inte var oväntad, så är den ändå så oerhörd.

Kan jag komma undan genom att skriva om något annat? Nej, det går förstås inte. Läget måste adresseras.

Dagen efter valet åker jag upp till skogen för att vara hus- och kattvakt. Så där som i maj. Fast egentligen är det nog snarast katterna som vaktar mig i mitt bedrövliga tillstånd. Både kroppen och själen värker som om de ville sprängas.

Regnet vräker ner, länge, men till sist klarnar det upp litegrann trots allt. Solen fäller ut ett par strålar, sänder en gnutta värme in i världen. En koltrast studsar omkring i krikonträdet, några spindelnät glittrar och skimrar i rabatten.

Tillåt dig att känna det här, säger jag till mig själv. Sorgen, vreden, tröstlösheten, de är okej. Ja, de är mer än så, de är faktiskt helt rimliga, det vore konstigt att inte känna dem.

En rasistisk politik blir inte mindre rasistisk för att fler röstade för den, tydliggör Ali Esbati i SVT när glidningen mot normalisering är uppenbar. Tack, Ali. Du påminner mig om vikten av att välja de rätta orden.

Tillåt dig att känna det här och att säga och skriva det, säger jag. Tillåt dig att vara nere för räkning. Vi är många som bryr oss. Vi finns. Vi måste fortsätta stå upp nu, tillsammans. Och när Joe Hill-citatet ”sörj inte, organisera er” dyker upp i flödet, tänker jag: det ena utesluter inte det andra. Att sörja är avgörande. När sorgens vågor fått utrymme att välla fram genom oss, är det sannolikt viljan till motstånd som sköljs upp på stranden och reser sig. Var sak måste få ta sin plats.

På den fjärde dagen trotsar jag värken och tar mig till sjön nedanför höjden. Det är mulet, men ganska milt. Med febern bultande i tinningarna klär jag om och går ner i det femtongradiga vattnet, försvinner in under ytan. Hålla huvudet kallt och hjärtat varmt, tänker jag. Det är enda sättet.

På vägen tillbaka hittar jag nyfallna hjärtformade löv och spår efter räv. Den tidiga hösten är sig lik, även om landet inte är det. Kanske finns tröst i septembervilan.