Är det normalt att inte vilja ha barn? Är det accepterat att välja ett annat liv än mammaskapet som kvinna? Therese Lindgren utforskar de här frågorna i SVT-dokumentären Slippa bli mamma. Sedan dess har spaltmeter upptagits av debattörer med argument som att föräldraskap är egoistiskt i tider av klimatkris till att moderskapet är en biologisk drift.
Debatten satte egentligen igång 2015 när den israeliska sociologen Orna Dornath publicerade boken Regretting motherhood. Det är svårt att beskriva reaktionerna då, kan man ens säga så!
I boken intervjuade hon kvinnor som på olika sätt svarade, att visst älskar de sina barn, men att det inte riktigt blev som de tänkt. Att de inte trivdes i rollen som mammor, att de önskar att de väntat eller faktiskt inte skaffat barn alls såhär i backspegeln. Frågan är om det fanns ett mer tabubelagt ämne att prata om än det.
Nu, sju år senare kanske Dornaths forskning inte är lika kontroversiell längre. Eller så är den det. Kanske är det bara jag som själv hunnit få alla mina tre barn, hunnit känna av precis hur starkt myten om det heliga mammaskapet genomsyrar samhället och alla val vi kvinnor gör i fertil ålder sedan dess.
Hur vi redan från förskoleåldern leker mamma, pappa, barn där flickorna självklart är mamman (och eventuellt storasystern). Hur vi som tonåringar självklart vet att livet framåt är uppdelat i faser av att klara skolan, få jobb och sedan bilda familj. Hur vi som unga kvinnor vet att det handlar om att hinna med att träffa in det där fönstret av fertilitet, att hinna träffa någon, att hinna få igång en karriär, få en bostad. Allt så att mammaskapet ska fungera, så att vi ska bli det som förväntas av oss som kvinnor.
Hur vi hela tiden vet att det inte finns så många andra vägar att gå. För så är det faktiskt. Vägen till mammaskapet i vårt samhälle är så bred och så väl krattad att det är svårt att ens se andra vägar.
En invändning här är att påstå att alla har en egen fri vilja. Att ingen tvingar kvinnor att skaffa barn. Och så är det ju (så länge vi har aborträtt). Men precis som annars när kvinnor förväntas agera, se ut, göra val och så vidare utifrån vissa begränsade premisser, är det inte heller här värdeneutralt hur kvinnor gör här.
Jag tror att det just är detta, hur samhällets förväntningar är så starka, som gör att jag värjer mig mot de indignerade rösterna som inte vill att den här debatten om mammaskapet ska finnas alls.
Och det är här det politiska kommer in. Precis som Elina Pahnke skriver så förlorar vi på att se även den här frågan som en fråga för individen. Att bara fokuserar på den enskilda kvinnan, om hon ska skaffa barn eller inte. Om hur hon ska uppfostra sina barn, hur mycket hon ska gå ner i arbetstid och om hon ska skaffa nanny.
För frågan är kollektiv, och den drabbar också kollektivt. Visst, frågan är laddad. Men vi måste kunna diskutera vad som är bäst för landets kvinnor utifrån alla aspekter. Och de flesta skriver väl ändå under på att kvinnor på 2020-talet inte bara finns till för att föda barn?
Vi vet att kvinnors föräldraskap i heterosexuella relationer gör att de jobbar mindre då de tar ut sju av tio föräldradagar och det mesta av barnens vabb. Vi vet också att det är när kvinnor är i fertil ålder som de jämnåriga männens karriärer sätter fart medan kvinnors löner stannar av. Att det är då det obetalda hushållsarbetet blir mer ojämställt och att kvinnor mår betydligt sämre än männen under barnaåren. Vi vet också att kvinnors låga pensioner hänger ihop med allt detta.
Sett i det här ljuset, är det så konstigt att kvinnor överväger andra val? Att de väljer bort mammaskapet? Jag tycker inte det. Och jag önskar att de fick göra de valen utan stigma, utan att behöva skämmas.
Samtidigt måste vi bryta med myten om det heliga moderskapet och vad det gör med kvinnors välmående, inkomster och makt i 2020-talets Sverige.
Här måste politiken skapa lösningar. För det måste också gå att välja barn och samtidigt ha ett bra liv – oavsett om du är mamma eller pappa och oavsett inkomst.
