När Ida i hemlighet ska testa en upphittad biod, en sorts kognitivt hjälpmedel, på säkerhetsansvarige Angus, kommer Joel in. Han berättar att han ska åka tillbaka till Xpan 7 med Angus och försöka få honom åtalad för att ha lurat Himmelska friden, och ber Ida följa med. Hon är tveksam men säger ja till slut.
Pirjo böjde sig över formuläret i det svaga ljuset, så att Ida såg rakt ner i hårbotten på henne. Rakt hår, cendréfärgat, lite fett vid hårsäckarna. En rynka i pannan, den brukade nog vara där, men den var djupare nu.
– Du har redan sagt för mycket, sa Pirjo. För mycket för vadå?
– Jag åker med Joel till Xpan 7 i morgon, sa Ida. Med Angus. Joel tror att han kan ställas inför rätta i Xpan 7.
– Jag vet inte hur mycket du känner till om Himmelska friden, sa Pirjo. Men det är en totalitär statsbildning. Företag, säger de, men det var länge sen.
– Jag har förstått det, sa Ida. Har du varit där?
– I en Himmelska friden-stad? Nja, jag har varit på utbildning i deras möteslokaler.
Ida sa att hon hade sett Xpan 7 inifrån. Vackert och välfungerande på ytan, men fullt av människor som inte vågade tänka sina tankar till slut. Men hon visste inte vad hon skulle få se om hon åkte dit nu. Om det ens fanns el där. Om inte skulle övervakningen inte fungera, och vad skulle hända då? Även om Angus hade några onda planer för Kio skulle han knappast kunna organisera något.
– Dessutom, tillade hon, sa Joel att Angus inte kan vara kvar på sjukstugan i evigheter.
– Det stämmer säkert. Men om allt fungerar som vanligt, då? Om de bara har lämnat oss utan el?
– Jag kommer tillbaka och berättar, sa Ida.
Pirjo såg tämligen skeptisk ut, men hon sa inte emot. Hon bad bara Ida att hålla det i en så liten krets som möjligt tills vidare. Ida lovade.
Det var tidig morgon när de gav sig av. Nisse hade velat följa med, men Freddy hade övertalat honom att stanna i Kio. Ida hade fått med sig Nisses mobil för att kunna spela in om det hände något intressant – hon hade kunnat använda sin egen, men antog att Nisse ville ha inspelningen till sitt reportage, vad han nu skulle göra med det.
Joel körde Angus den leriga backen upp till plattformen där Harmonibrigadernas vinge stod, blank och svart, med multnande löv klistrade överallt. Ida gick bakom med packningen, både hennes och hans. Hans hållning förändrades allteftersom de kom närmare vingen. Rakare, stelare, han blev en briggis i uniform igen.
Angus var ovanligt tyst. Det kunde vara så att det utkämpades ett krig inom honom, att han både ville och inte ville åka, eller snarare varken ville stanna i Kio eller transporteras till Xpan 7. Ida satt bredvid honom, bakom Joel, och såg ut i mörkret. Grenar och kvistar slog emot vingen när den lyfte, men sen gled den över trädtopparna lika fint som förut. Joel hade programmerat vingen att följa infran – efter geografiska koordinater, sa han, inte efter svarspunkterna längs vägen, eftersom de inte kunde vara säkra på att det fanns några signaler.
– Ser du, Ida? Här borde vi se ljuset från infran, men det är bara mörker.
Efter ett tag började de se lägereldar och kojor längs den nedsläckta infran. Det kunde vara Xpan-invånare som hade tagit sig ut, sa Joel. Det var tur att det hade regnat så de inte satte eld på skogen. De flög över flera Xpan-städer, som glimmade svagt i mörkret. De gjorde paus för te respektive svagt kaffe och mackor som Pirjo hade skickat med dem, och Joel och Ida turades om att stå på vakt. Inte för att det behövdes, utan för att Angus krävde det.
När de till slut landade på plattformen utanför Xpan 7, inte långt från den plats där de hade hamnat med Ellis bil några dagar eller veckor tidigare, beroende på hur man räknade, hade himlen ljusnat, men Xpan 7 var mörklagt. Det var bara några enstaka soldrivna lyktor som lyste blekt där inne.
– Angus och jag går in. Vänta här, jag är snart tillbaka, sa Joel.
Han baxade ut Angus och började köra honom mot ingången, men Angus fräste åt honom att han kunde köra själv.
Det tog kanske tjugo minuter innan Joel kom tillbaka.
– Det är kaos där inne, sa han. Men du kan gå in. All digital säkerhetsutrustning är utslagen. Det står harmonibrigadister utposterade, men vi går in tillsammans. Du kan naturligtvis bo i gästhuset, det finns ingen personal och jag utgår från att vatten pumpas upp manuellt, det finns en pump i Ögat. Och som vanligt ingen öppen eld här inne.
– Bra, jag vet, sa Ida. Hur ser planerna ut annars?
– Vi ska träffa den tillfälliga säkerhetskommittén efter middagen, sa Joel. Jag kommer att vara upptagen och Angus ska gå igenom vissa medicinska tester, så jag hoppas du kan roa dig själv.
Staden var sig inte lik. Det var kyligt, som i Kio, även inne i husen. Det fanns bara el till belysning, och det fanns inte mycket av den. Folk gick omkring med flera lager skjortor och tunna sidenrockar, och de mindre fåfänga hade täcken och filtar som mantlar. Östra utgången var öppen och utanför den brann eldar där det lagades mat. Alla höll på med något – de var ute och samlade ved eller vaktade eldarna, eller så stod de i restaurangköken eller städade. Några kände igen henne och vinkade. En av dem var mamman till Frank, pojken som Harriet hade blivit vän med. Sen försvann hon in i Ögat, kanske för att hämta vatten.
Ida kände att hon hade fått nog av folk på ett tag. Hon gick in i sitt och Harriets gamla rum i gästhuset, stängde dörren, sparkade av sig de våta gympaskorna och lade sig under täcket och lät tankarna vandra.
