DEBATT Den västligaste utposten i det ryska imperiet gäckade under början av 1800-talet den stora sjöfartsnationen Storbritannien, som bedrev en allt intensivare handel i Östersjön. På 1830-talet, då bygget av befästningen i Bomarsund hade påbörjats, menade den brittiske premiärministern att Åland kunde spela en större roll i ett kommande kontinentalkrig. Med Bomarsund kunde man bevaka de viktiga segellederna till Bottenviken och Finska viken. Sverige var i sin tur oroat över dess närhet till Stockholm.

När Storbritannien och Frankrike gick med i Krimkriget 1854 blev Östersjön en naturlig krigsskådeplats, vilket tvingade den ryska militären att dela upp sig i två flanker. I västmakternas önskan att få med Sverige-Norge i kriget för att lägga press på Ryssland blev Åland ett lockbete. Men efter Bomarsunds fall och fästningens sprängning ville Oscar I inte överta Åland för att riskera ett krig mot Ryssland utan tillräckliga garantier.

Revanschlusten i Sverige hade dock inte ebbat ut sedan 1809 års förlust av Finland. Oscar trissade upp opinionen, intensifierade de diplomatiska kontakterna och förberedde militären att gå på västmakternas sida.

Frankrike var dock trött på kriget, särskilt efter slaget om Sevastopol 1855. Inte heller stormakten Österrike hade något att vinna på att vara barriär mellan krigförarna. Under Österrikes ledning sändes ett ultimatum till Ryssland att gå med på fyra punkter som rörde Balkan och Mellanöstern samt en femte punkt: ”de krigförande makterna förbehåller sig rätten som tillkommer dem att i europeiskt intresse framställa särskilda villkor utöver de fyra garantierna”.

Underförstått visste alla att den femte punkten handlade om att Åland skulle demilitariseras. Medveten om den femte punkten engagerade sig Oscar i en intensiv diplomati med västmakterna i saken.

Efter kejserliga konferenser i S:t Petersburg där man överlagt riskerna i Orienten och för Sveriges involvering, interna uppror i Finland, Baltikum och Polen, samt Österrikes större intresse för att beblanda sig gjorde tsar Alexander II slutledningen att nackdelarna med ett fortsatt krig var för många. Man kunde gå med på kraven.

Den 30 mars 1856 slöts Parisdeklarationen med en bilaga, det så kallade Ålandsservitutet, som säger att “de Åländska öarne icke skola befästas samt att där varken skall underhållas eller grundläggas något militär- eller marin-etablissement.”

För att eliminera risken för att bilagan inte skulle tas på allvar fogades en sats till slutet av Parisdeklarationens artikel 33. Där anges att bilagan i förhållande till huvudartiklarna på grund av ett europeiskt intresse ”kommer att ha samma styrka och värde som om det vore en del av det”.

En missuppfattning som ännu råder är att Ålandsservitutet enbart gäller de tre signatärmakterna till bilagan. Då glömmer man bort denna artikel 33. Det blev sedermera Nationernas Förbunds beslut om Ålandsfrågan 1921 att demilitariseringen inte är beroende av någon speciell statstillhörighet för att fortsätta vara giltig, eftersom den tillkommit i europeiskt intresse. Därför ska Ålandsservitutet gälla vid sidan av NF:s beslut om Ålands status, då också demilitariseringen detaljerades och kompletterades med neutraliteten. Ålandsservitutet från 1856 har till denna dag inte upphävts eller ersatts, utan snarare bekräftats.

Ålands status som demilitariserad zon var alltså en konsekvens av den historiska konflikten mellan öst och väst. Dess tillkomst grundade sig i ett lagarbete mellan många europeiska makter. Grundtanken att genom Ålands demilitarisering “befästa fredens välgörande verkningar” har övervunnit världskrig och utgör fortfarande en stabiliserande faktor i Östersjön. Det ligger sannerligen ett europeiskt intresse att vidmakthålla demilitariseringen på vad som vi ålänningar stolt kallar Fredens öar.