I maj förra året kom utredningen Nationell plan för trygghet och studiero, beställd av januariöverenskommelsens partier, och i fredags höll skolministern Lina Axelsson Kihlblom presskonferens om dess lagrådsremiss.

Skulle man enbart utgå från Axelsson Kihlbloms och övriga politikers uttalanden skulle de föreslagna ändringarna i skollagen vara i bästa fall ynkliga och i sämsta fall riskera att skolan blir ett slagfält för eskalerande våldsutövning. Men lagrådsremissen består av två delar, varav den första delen är en förutsättning för den andra.

Läser man förslaget i sin helhet kan man konstatera att den första delen handlar om förebyggande insatser och systematiskt kvalitetsarbete som behövs för att den andra delen, om skolpersonalens befogenheter att hantera konflikter genom fysiska ingripanden, inte helt ska spåra ur.

Dagens skola får svidande kritik. Man konstaterar att trygghet och studiero hör ihop med elevernas upplevelser av att bli förstådda och få det stöd de behöver för att uppfylla skollagens portalparagraf om att nå sin potential. Tryggheten behöver finnas där under hela skoldagen, inte bara under lektionstid. Studiero och studieresultat är mycket mer än tyst i klassrummet. Det är snarare så att de flesta som inte upplever studiero pekar på andra faktorer än ljudnivån: möjligheten att få uppgifter förklarade så att man förstår vad man ska göra, och hjälp när man inte kommer vidare, till exempel.

Lagrådsremissen konstaterar också att i de allra flesta fall där skolor får kritik av Skolinspektionen har de saknat ett systematiskt kvalitetsarbete. Det vill säga, beslut fattas på dåliga grunder, följs inte upp, analyseras och utvärderas inte och skolorna kan därför inte lära sig av misstag eftersom de inte vet vad det är som inte fungerar. Problemet återfinns också på huvudmannanivå. Förvaltningar och nämnder ställer inte frågorna, begär inte in informationen som ger förutsättningar att förbättra verksamheten.

Med förebyggande arbete, tidiga insatser och en professionell kvalitetsuppföljning kommer behovet av fysiska tillrättavisningar inte att vara lika stort som i dag. Känner sig elever trygga, respekterade och förstådda försvinner mycket av anledningarna till att de flippar ur och blir våldsamma.

Lagrådsremissen är dessutom mycket tydlig med att förslagen inte innebär att befogenheterna utökas utan att det handlar om att förtydliga rättspraxis. Och rättspraxis är i sin tur tydlig med att allt beror på situationen. Förslaget innebär att all skolpersonal, inte bara lärare, har rätt att ingripa, men att de inte får använda mer våld än situationen kräver och aldrig i bestraffande syfte.

Risken är betydande att allt prat om hårda tag och att sätta bråkiga elever på plats (rent bokstavligen genom att göra det lättare att stänga av eller tvångsförflytta dem) kommer att innebära att man hoppar över det skenbart dyra med att sätta in insatser så fort en elev börjar komma på glid och att följa upp exempelvis hur det går för de elever som får avslag på särskilt stöd. Istället lägger man fokus på att ta tag i, dra ut, hålla ned och andra fysiska ingripanden som i de allra flesta fall eskalerar situationer istället för att lugna ner dem.