Denna vecka skulle Gothenburg horse show som vanligt ha gått av stapeln i centrala Göteborg, men då evenemanget ställdes in på grund av pandemin finns nu denna vecka luft i kalendern för personer inom sporten att ägna sig åt självkritik och maktanalys.

Tidningen Ridsport rapporterade den 6 februari om att den brittiska hoppryttare som påkommits med att placera spikar i bakbensskydden på en internationell tävling döms till fyra års avstängning, knappt 100 000 kronor i böter plus 20 000 kronor för FEI:s administrativa kostnader. Ytterligare en inblandad ryttare stängs av. I december rapporterade Hippson om att en svensk ridsportsprofil och ridlärare på Strömsholms hästsportanläggning dömts till 5000 kronor i böter för så kallad otillåten hantering av häst – i klarspråk för att med spö ha misshandlat sin häst efter avslutad ritt.

Nätverket Hästvälfärdsgruppen rapporterar att: ”Ryttaren slog hästen i magen och huvudet med handtaget på spöet, lastade på hästen på en lastbil och fortsatte där att slå hästen med spö. Ryttaren har erkänt, men hävdar att hästen behövde bestraffas på grund av oönskat beteende”.

Varför hör vi om sådana här händelser år efter år? Om det hade handlat om rapporter från någon skola där elever medvetet tillfogades smärta som bestraffning och i inlärningssyfte, så skulle vi analysera systemfel och tankestrukturer på nämnda inlärningsanläggning.

Låt oss därför zooma ut från enskilda hästanläggningar och påminna oss om att hela den moderna hästsporten formats av militära traditioner och disciplinärt tänkande på forna kavallerier. Varje ridskolebarn fostras i att tillämpa regeltänkande oavsett hästindividens kroppsspråk eller andra omständigheter, till exempel: ”led alltid hästen från vänster sida och sitt alltid upp från vänster sida”, (som om hästar vore naturligt blinda på höger öga).

Duktiga ridskoleelever är de som gör rätt, inte de som är blödiga eller mest intresserade av att lära sig att tolka hästens kroppsspråk. Det ridskolebarn som försiktigt påpekar om ponnyn hen blivit tilldelad att rida att ”jag tror Piggelin är trött i dag och inte vill mer”, kommer att skolas till att ignorera både de egna och hästens känslomässiga signaler. Den elev som är målmedveten och kan visa hästen vem som bestämmer får beröm.

Den som inte tror att det finns ett strukturellt samband mellan denna grundläggande programmering av inställningen till hur en häst–människa-interaktion ska disciplineras för ett högre syfte (för sporten, militären, prestationen eller pengarna) och att framstående tävlingsryttare slår sina hästar, den personen kan använda denna vecka till en välbehövlig timeout för att reflektera över vilka mål hen vill uppnå genom en häst och i vilken mån hästens signaler om vad den vill tillåts riskera huruvida målet uppnås.

Det finns människa-djur interaktioner som bygger på ömsesidig nyfikenhet, men diskussionsfrågan för människor inom ridsporten denna veckan handlar om maktmissbruk: Vilken medel används i hästsporten för att sätta en plan i verket och vad har hästen att säga till om detta?

I mitten av februari var det dags igen. En film offentliggjordes där brittiske tvåfaldige guldmedaljören i fälttävlan och tränaren sir Mark Todd slår en häst med en gren under en gruppträning. Det mest anmärkningsvärda med filmen är dock kanske inte ens de tio slagen, utan de övriga ryttarnas reaktion: Vid det första slaget, som får hästen att kasta sig framåt, hörs spridda skratt och när hästen efter det tionde slaget slänger sig ut i vattenhindret hörs jubel.