På en dags dykningar tar de upp 2,5 ton skräp som annars skulle fortsatt läcka kemikalier och störa miljön. Frivilliga krafter tar saken i egna händer för att rena hav och sjö från giftiga däck och annat som inte ska vara i vattnet.
– Tre kraftiga drag i linan, det betyder att dykaren larmar och är illa ute. Dra aldrig upp dykaren, utan varna och skicka dit en annan.
Dykledare Stefan Wennerkvist håller säkerhetsgenomgång med hög röst nere vid bryggorna på Karlslunds Marina i Haninge strax söder om Stockholm.
– Är det sträckt lina så följer ni med. Och släpp aldrig dykaren med blicken. Följ bubblorna.
Publiken består av frivilliga som ska hjälpa till kanske för första gången. Dykarna ställer också upp helt idéellt och är väldigt erfarna på det de gör. Men även de får sig en säkerhetsuppmaning.
– Aldrig djupare än tio meter och avbryt om du har mindre än 50 bar i tanken. Kanalen är avspärrad så att ingen ska köra på er.
I normala fall dyker dom två och två för att hjälpa varandra vid problem, men idag är inte det möjligt. Det river upp för mycket dy så att sikten försvinner.
Dykledaren betonar att säkerheten är viktigare än allt annat.
– Och så bomber och granater! Vi är nära marinbasen Muskö här så det är inte helt omöjligt att vi stöter på något sådant. Lämna genast platsen i så fall, försök inte göra något.
Dykarna stapplar sig fram med tyngbälten och tuber längs bryggorna och tar sig till sina platser. Det är trångt mellan båtarna och Anna Sjöman får leta sig ner i vattnet mellan skrov, brygga och bommar. Strax är hon borta och har tagit sig in under bryggan.
Robert Rindå, som till vardags jobbar på ett byggvaruhus, är lite senare eftersom han får vänta på sin medhjälpare Pelle Björkander som ska hålla i repet från land.
Blir det spännande att se vad du kommer hitta?
– Nej, det vet jag redan. Däck!
Och redan efter några minuter har de dragit upp fyra däck, som används längs bryggorna för att mildra påkörningar men sedan ofta tappas ner i vattnet.
Är det inte tråkigt att bara hitta däck? frågar jag ropande ner till dykarens vars huvud blivit synligt ovanför ytan.
– Nej, tvärt om. Varje minut de ligger där och släpper ut giftiga ämnen är för länge.
Medhjälpare Pelle Björkander fyller i från land.
– Många tror att vi dyker efter skatter, vapen och grejer. Men vi dyker för miljön. Saker som inte ska vara i vattnet tar vi upp.
Han drar upp ännu ett trasigt däck och fortsätter sedan med sitt svar.
– Ett däck släpper ut farliga ämnen varje dag. Så vi är glada för att få upp vart och ett av dem.
Just idag är det en varm och skön söndagsmorgon i augusti. Men dykningarna pågår året om. En del av de frivilliga är med i stort sett varje helg.
Och det gör stor skillnad. Under lördagen tog de upp 2,5 ton sopor på marinan och inget talar för att det ska bli mindre nu på söndagen. Behovet är stort och det är många som bjuder in dykarna från föreningen som visserligen heter ”Rena Mälaren” men som dyker lite överallt där de är önskade.
Personbilsbildäck innehåller många giftiga kemikalier som inte är kemiskt bundna i däckgummit utan kan lakas ur. Nedsänkta i vatten sker det bland annat en urlakning av giftiga polyaromatiska kolväten som sedan påverkar fisk.
Det är främst genom frivilliga krafter som havsmiljöer nu rensas upp. Kommuner visar överlag ett milt intresse och är ibland till och med negativt inställda till verksamheten och att ge tillstånd till den.
Om söndagen fortlöper som lördagen så har åtminstone fem ton av saker som inte ska vara i vattnet tagits upp. Och om det finns möjlighet så kommer dykarna gärna tillbaka, för det finns mycket mer att hämta.
