Samtidigt som jag skriver den här texten pågår sista dagen av rättegången mot Theodor Engström, som mördade psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren under Almedalsveckan 2022. En rättegång som, för att gälla ett terrordåd under Sverigest mest politikertäta jippo, fått ovanligt lite uppmärksamhet av personerna som vanligen skriker högst om terror.
De som vanligen har svart bälte i att politisera precis vartenda brott som begås, har tydligen valt att titta åt andra hållet. Bara den här gången.

Minns ni, till exempel, hur hela ytterhögerns mediakanaler drunknade i rapportering om den 15-åriga pojken som misstänks för våldtäkt mot barn och grov misshandel, i Morö backe-fallet? Då var det viktigt för till exempel SD:s mediekanal Riks att i ett tidigt skede göra mängder av videor där man, självklart med hänvisning till pojkens ursprungsland i rubriken, anklagade politikerna för det som skett.

Kristdemokraterna hakade också på, med en sällsynt osmaklig delningsbild där de påstod att dådet inte skulle ha skett om de haft politisk makt.

Förövaren i det fallet misstänks också ha lidit av allvarlig psykisk störning vid tillfället för brottet, enligt paragraf 7-undersökningen. Tydligen hade det räckt att han hade kallat sig sagopojke för att den enade ytterhögern skulle ta ett steg tillbaka och plötsligt respektera den rättsliga processen, offrets anhöriga och honom själv. Hur lite han än förtjänar det.

Theodor Engström kan mycket väl ha varit psykiskt sjuk vid tidpunkten för dådet. Det påstår i alla fall den rättspsykiatriska utredningen, och jag är villig att tro den. Men hur mycket av hans vanföreställningar och ensamhet kommer sig av att ha vuxit upp och under större delen av sitt liv ha verkat i en miljö så starkt präglad av den, ofta i sig sagoanstrukna, nynazismen? Det hoppas jag att vi kan fortsätta prata om, i syfte att förhindra att skapa fler människor som han.

Fast att dådet inte politiserats är inte hundra procent sant. Vissa tog faktiskt tillfället i akt att ljuga om hans tilltänkta mål, för att – som vanligt – låta Sverigedemokraterna iklä sig offerkofta.

”Visbymördaren tänkte mörda Åkesson”, hävdar en Samnyttrubrik, och tycks luta sig mot att Engström i ett förhör säger att han även ser SD som en del i det nuvarande systemet. Att de ”accepterats” och blivit en del av ”det politiska etablissemanget”. Richard Jomshof, ordförande i justitieutskottet, delar sedan artikeln för att hålla Ann Linde ansvarig för hatet som riktats mot Åkesson.

Samtidigt är Jimmie Åkesson den enda partiledare Engström uttryckligen uppger att han inte skulle valt att mörda (han valde också bort Magdalena Andersson, men bara för att han bedömde att statsministerns säkerhet skulle göra det för svårt). Vid flera tillfällen understryker han detta, med förklaringar som att hans dåd skulle ha kunnat missuppfattas, och att han inte ville rikta dådet mot SD:s politik.

Gång på gång säger han, ordagrant, att SD inte var en måltavla. Ändå påstår Samnytt, och faktiskt även Expressen på ett par ställen, att de var det. Det finns tydligen anledning att fundera över vissas uppenbara politiska slagsida när det kommer till att rättvist tolka högerextrema gärningsmän.