Vårdagjämningen är här och vårfåglarna är tillbaka. Nordliga breddgraders natur inleder en ny cykel. Men mänskligt liv och arbetsliv tillåts inte ingå i några cykler eftersom de produktionsenheter som kallas människor förväntas vara optimalt lönsamma under årets alla veckor, undantaget eventuella semesterveckor då produktionsenheternas batterier ska laddas för att kunna uppfylla övriga veckors produktionskrav.

De mänskliga produktionsenheter som tappar i kraft under våren när ljusförhållanden förändras har föga sympati att hämta. Den enda nåd som finns för dem är i så fall en vårdepressivitet som blir så kraftig att den uppfyller diagnoskriterier för egentlig depression, varpå produktionsenheten kan klassas med funktionsfel och under en paus tas ur bruk från arbetslivet för att vila.

Samma sak gäller den som istället går ner i produktionskraft under höst och vinter. Medan vi lätt kan tänka oss att forna tiders bönder kurade skymning tidigare på höstarna och gick ner i aktivitet under årets mörka månader, så försvann sådan årstidsbunden lyx med elektrifieringen av dygnets och årets alla timmar.

Arbetslivets oförsonliga attityd gentemot kvinnliga cykler ska vi inte tala om. Över världen sprider sig en ökad användning av diagnoser som inleds med ordet premenstruell.

Diagnoser kan i någon mån resultera i hjälp som ger fler kvinnor med cykliska problem mer jämlika förutsättningar i en fyrkantig arbetsmarknad, men som alltid när det är individer som diagnostiseras så misslyckas vi med att ställa diagnos på arbetssamhället, och produktionismen som -ism går fri från synliggörande och kritik ännu en gång. Trots individuella diagnoser är också arbetspolitikens ersättningssystem oförstående inför avvikelser som kommer att återkomma periodvis – en produktionsenhet som fallerar varje månad eller varje vår eller varje höst eller med återkommande ojämna intervall måste ju bara vara kroniskt felkonstruerad i grunden. Försäkringskassan kräver åtgärdsplaner som ska visa hur full och konstant produktivitet ska kunna uppnås.

Under produktionismen lurar en annan ännu mer kontraproduktiv -ism, nämligen optimismen, som framhåller att vi kan, bör och ska sträva mot att uppnå ett framtida optimum. Allt annat än uppåt-framåt ska då betraktas som ett misslyckande, kurvorna skall alltid peka uppåt och får aldrig dala igen under en period.

Jämna höga produktionskrav funkar inte för alla. Forskning har fastslagit samband mellan kreativitet och variationer på det bipolära spektrumet, det vill säga, vissa personer har extra hög kreativ produktivitet under perioder. Men sådana perioder och episoder av kreativitet kan för dessa personer aldrig få trygga former att blomstra, eftersom efterföljande perioder av improduktivitet och stiltje diskvalificerar den stämningsinstabile produktionsenheten från att klara arbetsmarknadens krav på en jämn och pålitlig output i produktionslinjen.

Det räcker nämligen inte med att en produktionsenhet på det stora hela över en livstid skulle tillföra samhället både det ena och andra av värdefulla insatser, insikter och innovationer, utan grundbulten i optimismen är att samhälle och individ ständigt måste förbättras. Allt förutom ett optimum är en bugg i neuronsystemet som behöver omprogrammeras. Alla kuggar i maskineriet ska smörjas för högsta möjliga funktion, där funktion likställs med produktivitet, ständigt, alltid, jämt.

Arbetslivet är fyrkantigt. Mänskliga liv är runda. Basinkomst borde vara det självklara mänskliga fundamentet för mänskliga livscykler. Ironiskt nog så skulle ekonomisk bastrygghet möjliggöra både högre funktion och produktivitet för många av dem som av olika skäl växlar i produktivitet på det stora hela och över en livstid. Basinkomst vore alternativet till permanent utslagning, otrygghet, och onödig press över inkapacitet att följa de fyrkantiga kraven med tillhörande ekonomisk stress.